Säga vad man vill om Tolkien, men hans verk återfinns snyggt och prydligt i mitten av vad man idag kallar fantasy-genren. De finns läsare som älskar honom och de finns de som tycker att han är torr och trist, men det är svårt att förneka den betydelse han fått för den episka fantasyn. På gott och ont så imiteras han om och om igen, av mer eller mindre skickliga författare. Ett exempel på detta är användandet av en Ondskans Furste.
   I artikeln om ondskans ursprung följde vi utvecklingen av onda gudomar till vad vi idag känner som Satan, men tog aldrig riktigt klivet in i fantasy-världen. Det gör vi nu. Ett ytterst vanligt förekommande tema i episk fantasy handlar om att strida mot Ondskans Furste, mot ondskan personifierad. De flesta av dessa onda furstar, som heter saker som Sauron, Furst Nid, och Ba'alzamon, har ett stort antal drag gemensamt. Men först ska vi titta på förhållandet mellan Tolkiens onda furste och den kristna Satan. En sådan jämförelse kompliceras lite av två faktorer:
   För det första skriver Tolkien om två onda furstar: Melkor, Valan som blir ond och som försöker förstöra vad de andra Valar försöker skapa; och Sauron, som börjar som Melkors tjänare innan den onda Valan fördrivs ur världen och lämnar platsen som Ondskans Furste ledig. Även om Sauron, som den stora fienden i Sagan om Ringen, har fått mer publicitet så lyckas han aldrig riktigt fylla Melkors roll; Gandalf kallar Sauron för en ”tjänare eller en utsänd”. Men låt oss ändå nöja oss med Sauron.
   För det andra finns det många uppfattningar om vem och vad den kristna djävulen är. Han är en blandning av lån från flera källor, och bara delvis baserad på vad som står i Bibeln. Bortsett från de onda gudarna i forntiden tar han i Nordeuropa också drag från t ex Oden.
   Vad man direkt kan konstatera är att både Sauron och Satan associeras med mörker och eld. Satans rike kallas i Kolosserbrevet (1:13) mörkrets välde, och enligt traditionen är helvetet ofta ett ganska eldigt ställe. Med detta i åtanke kan man fundera över vad Frodo ser i Galadriels spegel:
   Men då blev plötsligt silverfatets yta alldeles svart, så kolsvart som om ett hål öppnats sig rakt ner i jorden. Det enda Frodo såg var bottenlös tomhet, men i den svarta avgrunden stirrade ett ensamt öga, som långsamt växte tills det fyllde nästan hela spegeln … Ögat infattades i en rand av eld men var självt glasartat och gult som ett tigeröga, vaksamt och intensivt, och pupillens svarta springa var som ett schakt ner till helvetet.
   Saurons skepnad är inte bara eld i mörkret utan även svart och fruktansvärd, sedan hans lögner fick Numenór att gå under, och av Gandalf kallas han så ”den nedrige mästaren i allt bedrägeri och svek”. Jesus å sin sida kallar Satan för ”en lögnare och lögnens fader” (Johannes 8:44).
   Om vi tittar lite närmare på de två gestalterna finner vi att Satan enligt Uppenbarelseboken är en fallen ängel, utslängd från himmelen efter att ha lett ett stort uppror. På samma sätt föll Melkor och förledde många (däribland Sauron) i sitt försök att skapa något eget istället för att arbeta inom ramen för Ilúvatars skapelse. Varken Satan, Sauron eller Melkor kan emellertid skapa något eget. I Jobs bok står det att Satan skapades av Gud och inte kan skapa något eget. På samma sätt kan Melkor och Sauron bara förstöra och förändra det som redan finns. Det mest framträdande exemplet torde väl vara hur Melkor genom grym tortyr och magi ”skapar” orcher av tillfångatagna alver. Inte ens Den Enda Ringens makt är skapad, bara tagen från Sauron själv. Hans egen makt minskade när en del av den knöts till Ringen.

Om man vill leta skillnader istället för likheter, kan man börja med ringvålnaderna. Sauron har helt klart ett gäng mäktiga tjänare (nio stycken) som kan assistera vid behov. Satan? Ja, säger en del, se på alla prinsar, hertigar, och grevar som finns i Helvetet. Nej, säger andra, han har ett stort rike som han styr, men ingen klart definierad grupp torpeder. Välj själva (jag håller på nej-sidan).
Andra skillnader gäller makten över de döda, hur de förhåller sig till sina riken och hur de väljer att lägga under sig världen.

• När syndare dör hamnar de i Helvetet (om man får tro t ex Dante) och under Satans makt. Sauron har ingen makt över de döda. Visserligen kallas han ett tag för the Necromancer in Dol Goldur (en necromancer, nekromantiker, anses behärska dödsmagi), men det verkar snarare som om Sauron kan hålla undan döden. Ringen gör att Gollum och Bilbo lever mycket längre än vad de skulle gjort naturligt, och Bilbo förklarar för Gandalf att han känner sig gammal och ”tunn, uttunnad, uttänjd på något sätt”. När Frodo blir sårad av Morgul-kniven dör han inte utan börjar blekna bort, blir en skugga precis som ringvålnaderna har blivit odöda skuggor. Saurons makt verkar alltså vara begränsad till Midgård och döden (Ilúvatars gåva till människorna) för dem bort från världen. Bara genom att förhindra döden kan Sauron behålla makten över sina tjänare.
• Satan och Sauron bor båda på ganska otrevliga ställen, men då Helvetet generellt anses vara svavelosande, mörkt och hett är Mordor ett sönderbrutet, ödsligt land, kallt, torrt, eländigt och utan växtlighet (utom ett och annat brutalt taggsnår). Det sägs att ondska åtföljs av en personifierad atmosfär och geografi, och Mordor är verkligen en personifiering av Sauron. Hans ondska förändrar Ithilien och när han plötsligt blir varse Frodo och Ringen på Domedagsklyftan går en skakning genom Mordor. När Härskarringen och Sauron förstörs, förstörs Mordor med dem.
• Vad gäller hur man tar över världen, råder en markant skillnad. Satan verkar vara nöjd med att arbeta lite i bakgrunden (om man ska tro den kristna traditionen) för att sedan lägga allt krut på en rejäl fight vid Armageddon – som han enligt Uppenbarelseboken dessutom ska förlora. Sauron är lite mer aktiv och samlar ihop sina arméer för att ta saken i egna händer. Och det finns ingen profetia som säger att han ska förlora.

Låt oss nu gå vidare och titta på ett axplock av andra onda furstar: Steve Donaldsons Furst Nid, Robert Jordans Ba’alzamon, Draklanskrönikans Takhisis (Margaret Weis & Tracy Hickman), Terry Brooks Trollkarlarnas Herre, och, som exempel på en viss självmedvetenhet i genren, Glen Cooks onda Lady (från The Black Company).
   Förutom det att ingen av dessa fem är någon egentlig dödsfurste med makt över de döda, är det som sticker i ögonen främst de onda furstarnas hantlangare. Ekon av ringvålnaderna, Saurons mäktigaste och mest framträdande tjänare, dyker upp i de andra berättelserna. Furst Nid har till sin hjälp tre härjare som kan ta över andras kroppar och på så sätt uppenbara sig i vilken skepnad som helst. Ba’alzamon förmådde tretton mäktiga magiker att tjäna honom och de blev sedermera kända som de Förlorade, och The Lady härskar över De Tio Tagna. Dödskallemännen som tjänar Trollkarlarnas Herre, och Takhisis draklorder kommer förvisso inte i närheten av ringvålnadernas makt, men även de utgör formidabla hejdukar.
   Vi finner också att samtliga av dessa onda furstar återvänder för att tyrannisera världen efter en längre tids fred och de flesta i de respektive världarna har haft tid att glömma bort dem. I Donaldsons fall väntar visserligen Landets innevånare på Furst Nids återkomst, men generellt har den onda fursten hunnit förvandlas till en legend, till något svagt overkligt, skrämmande men avlägset i tid och rum. Deras frånvaro har emellertid varit ofrivillig och väl tillbaka i världen börjar de, i likhet med Sauron, samla sina arméer kring sig och förbereder sig för att ta över världen.
   Slutligen kan vi konstatera det även finns likheter mellan furstarna och deras hemvister. Landskapet är ogästvänligt. Furst Nids fästning ligger på ”ett söndersprucket och naket lågland av sten och dödjord, en region som legat förstörd och söndertrasad så länge att den nästan tycktes ha glömt bort vad liv alls är för något” och i utkanten av Ba’alzamons rike ligger Stora Fördärv, ett område i förruttnelse och förfall med djävulskt förvriden flora och fauna. Takhisis härskar över Avgrunden och dess färglösa, ofruktbara landskap, och omgivningen kring Trollkarlarnas Herres fästning består av ofruktbar sten och damm utan tillstymmelse till liv, svept i dimma och dunster.
   Avslutningsvis ett stycke av Glen Cook, och vad som får betraktas som fullständig medvetenhet om vad vi kan förvänta oss av Ondskans Furstes rike:
Det kändes som om man borde förvänta sig en flammande ödemark, eller i bästa fall ett land för evigt låst i vinterns grepp. Men omgivningen här var frodig och grönskande, med böljande kullar på vars sydsluttningar bondgårdar låg utspridda. Träd kantade de djupa, slöa åarna som ringlade fram mellan kullarna.
   Närmare Tornet blev landskapet mindre idylliskt men motsvarade aldrig den hotfullhet [som fiendens propagandamakare] tillskrev Ladyns fästning. Inget svavel, inga förödda, sönderbrutna slätter. Inga onda, skräckinjagande varelser som klev bland människoben. Inga mörka moln som ständigt mullrade och kokade på himlen.

Man konstaterar alltså lätt att även om Tolkien (och säkerligen många med honom) lät sig inspireras av Satan i sitt skapande av Ondskans Furste, så var det inte någon direkt kopia. Vad han däremot lyckades med, var att skapa en stereotyp som kom att dominera genren. Uppfattningarna om hur Ondskans Furste ska vara, vilka tjänare han (eller hon) ska ha, hur hennes (eller hans) land ska gestalta sig, ter sig ganska lika, och det känns som om episk fantasy låter oss läsa om hur Sauron besegras – om och om igen.