filosoferar
– fantasy har blivit stort
”Too much love will kill you”
som någon, minns ej vem, sade. Risken finns nämligen att genren utarmas kvalitetsmässigt då för många dilettanter ger sig in i leken bara för att tjäna sig en hacka. Somliga – mer cyniskt lagda individer – skulle nog påstå att detta redan har skett. Och visst ligger det farligt nära.
XXEtt lysande exempel på detta är just ovannämnda Xena och Hercules. Missförstå mig inte kära läsare, jag tittar på dem varje i stort sett varje vecka, och nog finns det plats för lättsam och halvdålig underhållning i en såpass stor genre som fantasy, inte sant? Jovisst gör det det, problemet är att de flesta människor har fortfarande bara en ytterst vag idé om vad fantasy är. Tidigare nämnde man bara Tolkien så hade alla bilden klar för sig, men risken finns nu att Xena och Hercules blir definitionen av fantasy hos de flesta. Och då kommer vi oundvikligen att förr eller senare att komma tillbaka till den nivå vi var på under större delen av 80-talet. Kommer ni ihåg The Beastmaster? Eller Barbarernas hämnd? Jag ser nog att ni ler igenkännande där ute. Under en lång period var ett annat namn för fantasy ”skräp”.
XXVem läser sf idag i Sverige idag? Väldigt få, för få för att något förlag ska våga satsa. Sf ser vi på bio eller video och går därmed miste om de sf-romaner som fortfarande inte går att filmatisera; Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, Dan Simmons Hyperion-böcker och många fler. Att fantasyn i Sverige ska gå samma väg ter sig väl inte alltför troligt för närvarande, dess popularitet har som sagt aldrig varit större. Men tänk om Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen blir en hejdundrande visuell och kommersiell succé? Då går drevet och rätt var det är kommer det att pumpas ut fantasyfilmer i parti och minut, säkert med högre budget och bättre skådespelarinsatser än på 80-talet, men fortfarande lidande av den trivialiseringens skimmer som Hollywood vanligtvis skänker sina filmer.
XXAdjö till djupgående personporträtt, politisk satir och humanistiska budskap. Välkommen bländvita leenden, enhörningar i motljus och fiender som är svartmuskiga och misstänkt arabiska till utseendet. För inte lär det bli Patricia McKillip eller Peter S. Beagle som filmatiseras, snarare Terry Brooks och Jennifer Roberson. Och då kan alla vi som älskar fantasy och sf glömma att vår favoritgenre ska få den respekt den förtjänar av kulturetablissemanget. Och då kommer alla de som inte var så där jättefrälsta på fantasy från början att sluta köpa böckerna. Och då är det bara du och jag och några till kvar. Så vad göra? Ingenting, tror jag. Det som sker, det sker och det är knappast något som vi vanliga dödliga kan göra något åt. Det enda vi kan göra är väl att skaffa brunt omslagspapper (sådant som man fick i skolan eftersom man tillhörde de där tre eleverna vars föräldrarna inte köpte sådant och aldrig dök upp på kvartssamtalen, och det var man väldigt glad för) så att inte folk flinar överlägset mot en i tunnelbanan. För det kommer de att börja göra. Igen. Men trösta er då med att vi alltid har en slogan att ta till;
XX”Fantasy är bäst på papper. Eller i papper.”
