WHEN I set out for Lyonnesse,
A hundred miles away,
The rime was on the spray,
And starlight lit my lonesomeness
When I set out for Lyonnesse
A hundred miles away.
–Thomas Hardy

Få geografiska platser i fantasy, myt och saga har en sådan symbolisk laddning som en ö. Genom hela mänskligehetens historia har ön framstått som en mytisk, skimmrande plats. Visserligen kan många platser sägas vara symboliskt laddade – skogar, bergstoppar o.s.v. – men för det mesta är de mer viktiga som en gimmick. Vi associerar skogar med dess innehåll: djur, monster, alver, gigantiska träd, jättespindlar, häxor mm och vi associerar bergstoppar med antingen vilken prövning det kommer att innebära att ta sig över dem, eller upp till dem för att finna den person eller den sak som vilar där. I skogar finns det björnar och på bergstoppar eremiter men på öar … allt.
xxKanske såg en av våra lågpannade och grottlevande förfäder en dimhöljd ö i en insjö och tänkte ”där … nog inga sabeltandade tigrar … säkert mat … och villiga honor också …” eller något liknande. Det verkar inbyggt i den mänskliga naturen att associera öar och öliv med njutning, sinnlighet och skönhet. Be de flesta människor associera till paradiset och de flesta tänker på karibiska, mikronesiska, indonesiska (osv.) öar.
xxDet mest kända exemplet är förstås Atlantis, den plats är en civilization skulle ha uppstått som vida överstiger vår egen men som på grund av invånarnas arrogans sjönk i havet. Atlantis är en av mänsklighetens mest seglivade och inspirerande myter och omnämns redan av de gamla grekerna, som ju själva var protoypen för en mytbaserad ökultur.
xxAtlantis-motivet förekommer i många olika former och under många olika namn – Lyonesse, Ys, Númenór, men en ö behöver inte vara dödsdömd för att vara mytisk. Var befinner sig Avalon nu? När försvann det? Avalon som för så många av oss är sinnebilden för en tillflyktsort, en mystisk och dimhöljd plats där man kan få en fristad och dit fallna hjältars kroppar skickas, har det också sjunit under vågorna? I myten om Avalon är det inte dess oundvikliga undergång som är berättelsens klimax, kanske är det snarast så att vi inte hittar dit längre på grund av att vi inte förtjänar det längre.
xxDetta, ön som ett slags förlorat paradis som vi är utestängda ifrån är också ett oerhört vanligt motiv, speciellt i keltisk mytologi och senare sagor samt modern fantasy baserad på det. Avalon i sig, och dess motsvarigheter, har sällan beskrivits speciellt ingående; precis som beskrivningen av det religiösa paradiskonceptet är det ganska vagt och suddigt i konturerna. Himlen är alltid svårare att göra intressant än helvetet
xxDet finns ytterligare ett vanligt sätt att behandla ö-motivet och det är som en plats av isolation och självförverkligande, en plats för vad som ibland kallas Gudslekar. Det klassiska exemplet på detta är Shakespeares Stormen, som utspelar sig på en kal och ogästvänlig ö där en magiker vid namn Prospero har satt upp sig själv som ställföreträdande gud. Prospero har kommit att bli sinnebilden för magiker och har en stor litterär betydelse, om inte annat som ett associationsobjekt; häromåret utkom en allåldersfantasy som hette Prospero's Children, vilket för den beläste självklart var något av en innehållsdeklaration.
xxEtt annat exempel – och det mest välkända – är självklart Daniel Defoes Robinson Crusoe som knappast behöver någon vidare introduktion, samt i modernare tid William Goldings Flugornas herre, två romaner som på olika, men lika briljanta sätt skildrar hur människor reagerar på och hanterar den isolation och utsatthet som ölivet kan innebära.
xxDet finns också romaner där hela handlingen i stort sett är förlagd till öar, där öarna uppfyller ett avsaknat fastlands funktion, t.ex Ursula K. Leguins fyra böcker om Övärlden, eller Jonathan Swifts Gullivers resor och det som oftast kännetecknar dessa är att trots att öarna borde ha samma funktion som något man tar för givet – torra land – blir landskapet ändå oerhört dominerande, romanernas verkliga huvudpersoner. För författare, poeter och sagoberättare, men också för många som aldrig ens tänkt tanken är ölivet ett idealtillstånd, ett utopia att drömma sig bort till. Ett jordiskt paradis, det nya eden som vi aldrig kommer att kastas ut i från.