presenterar
– Religion och mytologi i fantasy och sf
För spelledare som skapar sina egna världar från scratch är det lätt att koncentrera sig på de aspekter som intresserar spelarna, material som är enkelt att hantera. Ingen spelledare vill känna att aspekter av dennes världsskapande blir helt förbisedda, speciellt inte om spelarna tenderar att vara av typen ”Var är pengarna/monstret/brudarna?”.
Samma sak gäller för författare. Få fantasy- eller Sf-författare skulle i dag våga sig på att som Mervyn Peake i Gormenghast spendera sida upp och sida ner, kapitel efter kapitel, med att beskriva ett byggnadsverk, hur arkitekturintresserad än författaren är. Det som attraherar några läsare kan ofta skrämma bort flertalet. En sådan ofta förbisedd aspekt av författande och världsskapande är en trovärdig religion.
Fantasy (och rollspelsvärldar) helt utan religiösa motiv är mycket sällsynta – om än betydligt vanligare i sf – men den gemensamma nämnaren för de flesta är dels avsaknaden av originalitet och dels bristen på förståelse hur en religion fungerar och utvecklas.
Ökenreligionerna: Kristendom, Judendom och Islam
Ett av de vanligaste sätten att undkomma eventuella religionsproblematik är att låta en mytologi ta dess plats. Skillnaden kan vid första anblicken verka hårfin men så är det inte. De flesta religioner startar sitt liv som legender och myter, men så snart de kodifierats, nedtecknats och börjat undervisas i är de de facto religioner. Att sedan en organiserad religion som t. ex kristendomen kan ha sina egna myter och legender påverkar inte dess status utan visar bara på bredden och utvecklingen i religionen.
Ofta inkorporeras existerande myter och legender från främmande kulturer (så kallad kulturimperialism) i religioner, speciellt under missionerande och expanderande faser. Skandinavisk kristendom innehåller inslag av våra förfäders hedniska tro, voodoon i den karibiska övärlden är ett amalgam av katolicism och afrikanska slavars naturreligioner osv. Det är generellt när en religion slutar att expandera som den börjar stagnera, vilket den kristna tron i dag är ett utmärkt exempel på. Den behöver de nya impulser utifrån som missionerandet ger, även om varesig den katolska eller den protestantiska kyrkan skulle erkänna det. Dock är det väl ytterst tveksamt om de som missioneras för verkligen behöver impulserna, generellt har missionärerna under historien för de mottagande inneburit sjukdomar (om än på senare tid också sjukvård), förtryck och en rasering av traditioner och inhemsk kultur.
Det ska dock sägas att den katolska kyrkan förmodligen är, vad man än i övrigt kan anföra emot den, den västerländska religionsform som är lättast att inkorporera i traditionell folktro och vice versa. Dess ritualer, dess mystiska tradition, dess historia av utbrytarfraktioner, korruption, organiserade massmord (o.s.v.) gör den till ett oerhört tacksamt material att jobba med för varje fantasy/Sf-författare eller spelledare. På detta plan skiljer den sig radikalt från den ganska torftiga protestantismen, som ju visserligen har väl så många folkmord och andra förbrytelser på sitt samvete, men som saknar det mystiska, känslan av exotism och särart.
Islam har också en stor potential som bakgrundsmaterial för den som vill skapa sin egen alternativvärldsreligion, dock finns det anledning att vara lite försiktig. Ni minns väl Salman Rushdie? Men även Islam har en rik tradition av myter, legender, utbrytarfraktioner och mysticism. Det vore mycket intressant att se vad en modern och skicklig författare kunde göra av t. ex. den persiska mystikern Hassan i Sabbah. Generellt har de fantasyromaner som skildrat Islam, mer eller mindre nödtorftigt maskerat, skjutit in sig på dess mest negativa sidor. Ofta har det skildrats som kvinnoförtryckande, intolerant, blodtörstigt och dekadent. Men det är väl en beskrivning som vid någon tidpunkt, någon plats (och i viss mån än i dag) stämmer in på alla de tre ökenreligionerna: Kristendom, Judendom och Islam.
Judendomen är kanske ännu mer förbisedd i fantastisk litteratur än Islam, troligtvis av politiska skäl. Att skriva om personer som är av judisk börd (eller alternativvärldens motsvarighet) har visat sig väldigt svårt då den gängse bilden av judendom i dag är så värdemässigt laddad. Alla klichéer om kristna kan tas med en klackspark eller nickas igenkännande åt om man inte är en fanatiker, och kritik mot Islam är fullständigt rumsrent, det räcker med att titta på i stort sett vilken Hollywoodfilm som helst (varför inte en Fatwa mot någon som verkligen förtjänar det, som Arnold Schwarzenegger?). Men en fiktivt judisk person utan de nidporträtt som alltid använts för att identifiera honom, från Shakespeares Shylock – stor krökt näsa, girig ockrare, osympatisk och svartmuskig – till Woody Allen – neurotisk, modersbunden och … stornäst? -–, är egentligen en kristen utan förhud. De gamla identifikationsfördomarna är obrukbara, i det första fallet p.g.a. av Förintelsens ohyggligheter, i det andra p.g.a. den teoretiskt komiska men något otroliga anakronism det skulle innebära att placera Woody Allen i en medeltidsmiljö. Bra för det judiska folket i den värld vi nu lever i, dåligt för skapandet av alternativvärldshebréer.
Och de andra …
Det finns ju också ett oerhört stort antal österländska religioner; Buddism, Hinduism, Shintoism m.fl., men förvånansvärt få fantasy/Sf-författare har valt att ösa ur denna ymniga källa. Kanske är kunskapen om dem för liten och de kulturella skillnaderna för stora, både hos författarna och läsarna.
Många Sf-författare har använt sig av det asiatiska samhällsskicket som en slags mall för framtiden, men att dagens högteknologiska japan lever sida vid sida med Shintoismens andedyrkan tycks vara en för stor utmaning för de flesta västerländska författare. Det ska dock sägas att Hinduismens enorma panteon av gudar i viss mån har lämnat intryck hos många fantasyförfattare, men frågan är om inte den grekiska, romerska och egyptiska mytologin i så fall haft en betydligt större betydelse. Och då är vi tillbaka där vi startade – mytologi eller religion?
Den gamla skolan
Så hur har då författare mer specifikt använt sig av religionen som tema, atmosfärförhöjande detalj eller kontrapunkt? Tja, det finns ju ett par varianter. Det finns de författare som verkligen tar religionen på allvar, som använder det som ett negativt eller positivt tema, ett utmärkt exempel på detta är C. S. Lewis och J. R. R. Tolkien.
Lewis använder sig av allegorin som ett vapen. För den som till sin natur är en tvivlare (som Lewis) kan frälsandet av andra vara ett sätt att också lyckas glömma sina egna tvivel. Men ur detta behov av att förkunna katolicismen bud har också, inte bara i detta fall, sprungit stor litteratur. Böckerna om Narnia förblir oerhört populära bland både barn och vuxna och är därför ett av den moderna kristendomens mest övertygande (och sympatiska) vapen. En modern motsvarighet till C.S. Lewis är Orson Scott Card som även han skickligt använder sig att sitt material – allra tydligast i Alvin- och Homecoming-sviterna. Skillnaden i dessa författare är just att där Lewis i sitt tvivel och i sin mänsklighet framstår som en sympatisk människa framstår Card vid ett närstudium som en fundamentalist. Som litteraturkritikern John Clute uttryckte det: Det är lika lätt att älska Cards böcker som att tycka illa om mannen som skrivit dem och tanken bakom dem.
Tolkien däremot avskydde allegorier, såväl politiska som religiösa. Tolkien var inte en tvivlare som Lewis och predikar inte. I Tolkiens värld går gudarna ibland oss och de är, inte vad de synes vara, utan vad de förklaras vara. Sauron är inte Satan, utan en egen varelse. Däremot är det förståeligt att många läsare gör misstaget att tolka texten i ett kristet perspektiv, Parallellerna mellan Frodo – Jesus, Sauron – Satan och Gandalf – Gabriel är ganska stora (och definitivt mer övertygande än de politiska allegorierna, om nu Sauron är Hitler, vem är då Frodo? Winston Churchill?).
I stället valde Tolkien att skapa en ny mytologi, en mytologi som är ett embryo, en prototyp för en religion. Midgård är ännu inte ett organiserat samhälle med en dogmatisk religion men de händelser som sker i Sagan om ringen är en teoretisk bas för en framtida religion – som då förmodligen skulle ha påmint väldigt mycket om katolicismen.
En stor del av Tolkiens popularitet härstammar från det faktum att hela hans världsskapelse är den till dags dato mest genomtänkta och trovärdiga sådana. Förvisso är det lättare för någon med den ofantliga kunskap om språk och mytologi han besatt att skapa en dylik, men det är fascinerande att så många författare sedan dess har kopierat hans historia – utan att förstå hur symbiotiskt den är sammanväxt med världen den utspelas i. Naturen avskyr ett vakuum, men du kan skapa ett vakuum och sedan designa vad som automatiskt kommer att fylla det. I Sagan om ringen är avsaknaden av en organiserad religion – det enda som faktiskt lyser med sin frånvaro, förutom trovärdiga kvinnliga karaktärer – något fullt medvetet. Tolkiens tro förhindrar honom att skapa något som skulle kunna vara hädiskt, en ny religion, men hans lynne och kunskap uppmuntrar honom att skapa förutsättningarna för hans egen.
Arvet från romantiken
Ett annat sätt att behandla religion som ett tema är polemiskt. Likt Lewis som ett vapen men här emot religionen i stället för för. Det kanske populäraste sättet genom tiderna att göra detta är att omvärdera en absolut grundförutsättning eller en ”huvudperson” i religionen. Detta kan vara allt från att ifrågasätta huruvida man verkligen inte ska stjäla (eller valfritt annat budord), till att göra Satan till en hjälte.
Det sistnämnda är utan tvekan ett av de mest populära formerna av religionsrevisionism och har, i litteratur accepterad av samhället, varit ett populärt inslag i böcker och dikter från John Miltons Det förlorade paradiset (1667, dock var kanske inte den djupt religiöse Milton helt medveten om läsarens upplevelse av hans verk) fram tills idag. Självklart fanns det exempel på detta även tidigare, men då blev författarna ofta brända på bål.
Det är ett stilgrepp som än idag är oerhört populärt, speciellt bland författare som vill visa hur originella de är (Wow! Ondska som godhet och tvärtom! Tungt!), eller åtminstone hur obundna de är till kristna dogmer. Det finns dock ett par författare som genuint lyckats göra något intressant av detta tema, som lyckats skapa trovärdiga personporträtt av denna västvärldens tredje mest stereotypa och endimensionella karaktär (ettan är förstås Gud och tvåan Jesus). Moderna författare som lyckats med detta konststycke är Brian Stableford, Neil Gaiman och … inga fler. Definitivt inte Anne Rice. Men om vi går ett par sekel tillbaka i tiden så hittar vi massor av författare i denna tradition: William Blake, Lord Byron, Percy Bysshe Shelley m. fl.
Vi kan kalla denna mycket specifika sätt att hantera religionen i litterära verk för Arvet från romantiken.
Arvet från upplysningen
Det finns en överhuvudtaget en tung baksmälla från kristendomen i hela den västerländska fantasytraditionen, ofta i begrepp som de flesta läsare inte automatiskt kopplar till just kristendom. Eller, rättare sagt, dessa begrepp är ofta ärvda från tidig judendom och delas som mycket annat med kristendom och Islam men eftersom de flesta fantasyromaner är skrivna i den kristna delen av världen så är det dess indoktrinering som ändå är dominerande. Ett exempel på detta är till exempel demoner och djävlar som ju är väldigt starkt förknippat med ökenreligionerna. Ett annat är Helvetet. Helvetet är faktiskt ganska unikt, de flesta religioners bestraffningsplatser är mer lika Limbo, dystra, mörka platser men inte platser där syndarna plågas värre än någonsin i livet. Prototypen för Helvetet som vi föreställer oss det kommer från Zorastrierna och vidareutvecklades av tidiga judiska stammar. Denna extrema form av hämndtänkande är symptomatiskt för ökenreligionerna. Men såväl kristendom, judendom och Islam är trots allt mottagliga för förändringar vartefter samhällsklimatet förändras (den svenska kyrkan har ju i stort sett sagt att Helvetet och Satan inte ens existerar). Detta brukar i och för sig leda till utbrytarfraktioner och interna stridigheter, något som kan leda till mycket obehag för samhället i stort och en massa uppslag och inspiration för författare.
En bok som höjer sig över mängden och på ett ganska lyckat sätt ändå tar sig an alla tre religioner är Guy Gavriel Kays The Lions of Al-Rassan. I denna alternativvärldshistoria skildrar Kay konflikten på den Iberiska halvön, mellan lätt maskerade kristna och morer, med de stackars hebréerna precis som i verkligheten i kläm mellan dessa bittra fiender.
Kay undviker skickligt de flesta fallgroparna och skapar en känsla av förståelse för alla parternas tro och kultur, även om det inte vid bokens slut råder något tvivel hos vilken grupp Kays sympatier vilar, hos de förföljda och maktlösa alternativhebréerna. Kay har i samtliga sina böcker visat sig vara väldigt intresserad av att åskådliggöra bortglömda konflikter i mänsklighetens historia och har visat sig oerhört lyhörd för samspelet individ-samhälle-religion.
Både som författare och som tidsdiplomat är Kay med stor marginal att föredra framför Jan Guillou som ju håller på med något liknande i sina hittills två böcker om Riddaren Arn och nationens födelse.
Kay är dock en renodlad romantiker och skulle, om han varit mer uppenbart religös lika gärna kunna placeras bland Lewis och Tolkien, tillsammans med bland annat David Gemmel. Det finns dock ett annat sätt att använda sig av religionen som ett tema: Satiriskt. Detta är också en gammal tradition vars mest kända föregångare är Jonathan Swift och Voltaire.
Satir kan vara ett mycket effektfullt sätt att skildra orättvisor, att skapa debatt, att försvara sig mot angrepp o.s.v. Tyvärr så är den eskapism som (trots allt) är en av hörnstenarna i både modern fantasy och i rollspelande ganska oförenlig med satir. Därmed inte sagt att humor är oförenligt med dessa saker, bara den form av samhällsförankring som är själva poängen med satir.
I sf har satir däremot varit ett ofta använt och mycket lyckat inslag. Towing Jehova av James Morrow är ett exempel på detta. Boken handlar om hur Guds gigantiska kropp en dag hittas flytande i havet och hur olika nationer genast hamnar i en konflikt om vem som ska bärga den. Absurt ja, men ändå bara en naturlig utveckling av Voltaires och Swifts samhälls/religionskritik och upplysningstänkande.
Du stolta, nya värld
Det finns som sagt få exempel på författare som skapat sina religioner från scratch, och då fantasyförfattare i mångt och mycket följt en och samma mall sedan Tolkien finns det heller inte så många tecken på att detta kommer att förändras. Undantag finns. På 70-talet medförde ett ökande intresse för antropologi och psykologi att några författare bytte ut de traditionella mytologiska och magiska systemen mot nya, t. ex. baserade på psykologen Jungs teorier. Den viktigaste av dessa författare är utan tvekan Ursula K. LeGuin som med under hela sina karriär utvecklat genren och vidgat vyerna för många läsare och aspirerande författare.
Vi har också sett ett enormt uppsving för keltisk fantasy där den främste utövaren är Katherine Kerr, och även om många av utövarna ganska slaviskt följer en mall de med, så var det i alla fall kul och kändes originellt de första åren. Kerr har för övrigt också vävt in en del österländskt tänkande vilket gör att helhetsintrycket fortfarande efter tiotalet romaner är väldigt fräscht. Marion Zimmer Bradleys feministiskt orienterade kelticism i Avalons dimmor var också en höjdpunkt under de senaste decenniernas bokproduktion.
Men originellt? Nja. I stilen och utförandet, men inte i grundtänkandet. De som kommit närmast är förmodligen Patricia McKillip vars böcker inte gärna låter sig beskrivas på ett begränsat utrymme, Steven Brust vars fantastiska små romaner om lönnmördaren Vlad Taltos nog borde översättas och, allra främst, Steven Eriksson vars Gardens of the Moon var ett häpnadsväckande debutverk. Gardens of the Moon är en remarkabel bok som kan innebära en kursändring i sättet att se fantasy på. Den förutsätter att vi kan släppa alla våra förutfattade meningar om berättarstruktur och bakgrundshistorier och bara låta oss svepas med i denna helt nya värld som har få likheter med någon vi sett tidigare. Den kastar i oss i djupa änden och tror på vår förmåga att lära oss att simma, utan att någonsin bli för krånglig, för experimentell. En märklig bok som rekommenderas för de författare och spelledare som söker alternativ i sitt skapande.
Det har också, som alla seriösa rollspelare säkert känner till, gjorts mycket ambitiösa motsvarigheter inom spelvärlden (faktum är att eftersom så pass mycket tid och energi inom rollspel går åt att designa världar får även religionen en hel del uppmärksamhet där, problemet med originalitet och förståelse för hur de utvecklas och påverkar samhället är dock de samma), exempel på detta är i dag nästan bortglömda Chivalry and Sorcery. Kanske har fantasyförfattarna ett och annat att lära av rollspelarna när det gäller alternativvärldsdesign. Men båda grupperingarna har en hel del att lära av vår egen historia.
Inget samhälle på en utvecklingsnivå under vår egen (och, om ska tro Dan Simmons Hyperion Cantos, inte heller ett samhälle på en utvecklingsnivå långt över vårt eget) existerar utan någon form av religion. Även ett artificiellt samhälle kräver en artificiell religion, ju mer trovärdig den är desto mer övertygande blir hela skapelsen. Det är lätt att falla i fällan att bara slänga ihop någon muggig (som de säger i Skåne, eller var det mögig?) mytologi på en kvart, men det är en impuls som bör betvingas. Vi har sett det förut. Ge de stackars läsarna/spelarna lite variation och de kommer att respektera dig för det.
Samma sak gäller för författare. Få fantasy- eller Sf-författare skulle i dag våga sig på att som Mervyn Peake i Gormenghast spendera sida upp och sida ner, kapitel efter kapitel, med att beskriva ett byggnadsverk, hur arkitekturintresserad än författaren är. Det som attraherar några läsare kan ofta skrämma bort flertalet. En sådan ofta förbisedd aspekt av författande och världsskapande är en trovärdig religion.
Fantasy (och rollspelsvärldar) helt utan religiösa motiv är mycket sällsynta – om än betydligt vanligare i sf – men den gemensamma nämnaren för de flesta är dels avsaknaden av originalitet och dels bristen på förståelse hur en religion fungerar och utvecklas.
Ökenreligionerna: Kristendom, Judendom och Islam
Ett av de vanligaste sätten att undkomma eventuella religionsproblematik är att låta en mytologi ta dess plats. Skillnaden kan vid första anblicken verka hårfin men så är det inte. De flesta religioner startar sitt liv som legender och myter, men så snart de kodifierats, nedtecknats och börjat undervisas i är de de facto religioner. Att sedan en organiserad religion som t. ex kristendomen kan ha sina egna myter och legender påverkar inte dess status utan visar bara på bredden och utvecklingen i religionen.
Ofta inkorporeras existerande myter och legender från främmande kulturer (så kallad kulturimperialism) i religioner, speciellt under missionerande och expanderande faser. Skandinavisk kristendom innehåller inslag av våra förfäders hedniska tro, voodoon i den karibiska övärlden är ett amalgam av katolicism och afrikanska slavars naturreligioner osv. Det är generellt när en religion slutar att expandera som den börjar stagnera, vilket den kristna tron i dag är ett utmärkt exempel på. Den behöver de nya impulser utifrån som missionerandet ger, även om varesig den katolska eller den protestantiska kyrkan skulle erkänna det. Dock är det väl ytterst tveksamt om de som missioneras för verkligen behöver impulserna, generellt har missionärerna under historien för de mottagande inneburit sjukdomar (om än på senare tid också sjukvård), förtryck och en rasering av traditioner och inhemsk kultur.
Det ska dock sägas att den katolska kyrkan förmodligen är, vad man än i övrigt kan anföra emot den, den västerländska religionsform som är lättast att inkorporera i traditionell folktro och vice versa. Dess ritualer, dess mystiska tradition, dess historia av utbrytarfraktioner, korruption, organiserade massmord (o.s.v.) gör den till ett oerhört tacksamt material att jobba med för varje fantasy/Sf-författare eller spelledare. På detta plan skiljer den sig radikalt från den ganska torftiga protestantismen, som ju visserligen har väl så många folkmord och andra förbrytelser på sitt samvete, men som saknar det mystiska, känslan av exotism och särart.
Islam har också en stor potential som bakgrundsmaterial för den som vill skapa sin egen alternativvärldsreligion, dock finns det anledning att vara lite försiktig. Ni minns väl Salman Rushdie? Men även Islam har en rik tradition av myter, legender, utbrytarfraktioner och mysticism. Det vore mycket intressant att se vad en modern och skicklig författare kunde göra av t. ex. den persiska mystikern Hassan i Sabbah. Generellt har de fantasyromaner som skildrat Islam, mer eller mindre nödtorftigt maskerat, skjutit in sig på dess mest negativa sidor. Ofta har det skildrats som kvinnoförtryckande, intolerant, blodtörstigt och dekadent. Men det är väl en beskrivning som vid någon tidpunkt, någon plats (och i viss mån än i dag) stämmer in på alla de tre ökenreligionerna: Kristendom, Judendom och Islam.
Judendomen är kanske ännu mer förbisedd i fantastisk litteratur än Islam, troligtvis av politiska skäl. Att skriva om personer som är av judisk börd (eller alternativvärldens motsvarighet) har visat sig väldigt svårt då den gängse bilden av judendom i dag är så värdemässigt laddad. Alla klichéer om kristna kan tas med en klackspark eller nickas igenkännande åt om man inte är en fanatiker, och kritik mot Islam är fullständigt rumsrent, det räcker med att titta på i stort sett vilken Hollywoodfilm som helst (varför inte en Fatwa mot någon som verkligen förtjänar det, som Arnold Schwarzenegger?). Men en fiktivt judisk person utan de nidporträtt som alltid använts för att identifiera honom, från Shakespeares Shylock – stor krökt näsa, girig ockrare, osympatisk och svartmuskig – till Woody Allen – neurotisk, modersbunden och … stornäst? -–, är egentligen en kristen utan förhud. De gamla identifikationsfördomarna är obrukbara, i det första fallet p.g.a. av Förintelsens ohyggligheter, i det andra p.g.a. den teoretiskt komiska men något otroliga anakronism det skulle innebära att placera Woody Allen i en medeltidsmiljö. Bra för det judiska folket i den värld vi nu lever i, dåligt för skapandet av alternativvärldshebréer.
Och de andra …
Det finns ju också ett oerhört stort antal österländska religioner; Buddism, Hinduism, Shintoism m.fl., men förvånansvärt få fantasy/Sf-författare har valt att ösa ur denna ymniga källa. Kanske är kunskapen om dem för liten och de kulturella skillnaderna för stora, både hos författarna och läsarna.
Många Sf-författare har använt sig av det asiatiska samhällsskicket som en slags mall för framtiden, men att dagens högteknologiska japan lever sida vid sida med Shintoismens andedyrkan tycks vara en för stor utmaning för de flesta västerländska författare. Det ska dock sägas att Hinduismens enorma panteon av gudar i viss mån har lämnat intryck hos många fantasyförfattare, men frågan är om inte den grekiska, romerska och egyptiska mytologin i så fall haft en betydligt större betydelse. Och då är vi tillbaka där vi startade – mytologi eller religion?
Den gamla skolan
Så hur har då författare mer specifikt använt sig av religionen som tema, atmosfärförhöjande detalj eller kontrapunkt? Tja, det finns ju ett par varianter. Det finns de författare som verkligen tar religionen på allvar, som använder det som ett negativt eller positivt tema, ett utmärkt exempel på detta är C. S. Lewis och J. R. R. Tolkien.
Lewis använder sig av allegorin som ett vapen. För den som till sin natur är en tvivlare (som Lewis) kan frälsandet av andra vara ett sätt att också lyckas glömma sina egna tvivel. Men ur detta behov av att förkunna katolicismen bud har också, inte bara i detta fall, sprungit stor litteratur. Böckerna om Narnia förblir oerhört populära bland både barn och vuxna och är därför ett av den moderna kristendomens mest övertygande (och sympatiska) vapen. En modern motsvarighet till C.S. Lewis är Orson Scott Card som även han skickligt använder sig att sitt material – allra tydligast i Alvin- och Homecoming-sviterna. Skillnaden i dessa författare är just att där Lewis i sitt tvivel och i sin mänsklighet framstår som en sympatisk människa framstår Card vid ett närstudium som en fundamentalist. Som litteraturkritikern John Clute uttryckte det: Det är lika lätt att älska Cards böcker som att tycka illa om mannen som skrivit dem och tanken bakom dem.
Tolkien däremot avskydde allegorier, såväl politiska som religiösa. Tolkien var inte en tvivlare som Lewis och predikar inte. I Tolkiens värld går gudarna ibland oss och de är, inte vad de synes vara, utan vad de förklaras vara. Sauron är inte Satan, utan en egen varelse. Däremot är det förståeligt att många läsare gör misstaget att tolka texten i ett kristet perspektiv, Parallellerna mellan Frodo – Jesus, Sauron – Satan och Gandalf – Gabriel är ganska stora (och definitivt mer övertygande än de politiska allegorierna, om nu Sauron är Hitler, vem är då Frodo? Winston Churchill?).
I stället valde Tolkien att skapa en ny mytologi, en mytologi som är ett embryo, en prototyp för en religion. Midgård är ännu inte ett organiserat samhälle med en dogmatisk religion men de händelser som sker i Sagan om ringen är en teoretisk bas för en framtida religion – som då förmodligen skulle ha påmint väldigt mycket om katolicismen.
En stor del av Tolkiens popularitet härstammar från det faktum att hela hans världsskapelse är den till dags dato mest genomtänkta och trovärdiga sådana. Förvisso är det lättare för någon med den ofantliga kunskap om språk och mytologi han besatt att skapa en dylik, men det är fascinerande att så många författare sedan dess har kopierat hans historia – utan att förstå hur symbiotiskt den är sammanväxt med världen den utspelas i. Naturen avskyr ett vakuum, men du kan skapa ett vakuum och sedan designa vad som automatiskt kommer att fylla det. I Sagan om ringen är avsaknaden av en organiserad religion – det enda som faktiskt lyser med sin frånvaro, förutom trovärdiga kvinnliga karaktärer – något fullt medvetet. Tolkiens tro förhindrar honom att skapa något som skulle kunna vara hädiskt, en ny religion, men hans lynne och kunskap uppmuntrar honom att skapa förutsättningarna för hans egen.
Arvet från romantiken
Ett annat sätt att behandla religion som ett tema är polemiskt. Likt Lewis som ett vapen men här emot religionen i stället för för. Det kanske populäraste sättet genom tiderna att göra detta är att omvärdera en absolut grundförutsättning eller en ”huvudperson” i religionen. Detta kan vara allt från att ifrågasätta huruvida man verkligen inte ska stjäla (eller valfritt annat budord), till att göra Satan till en hjälte.
Det sistnämnda är utan tvekan ett av de mest populära formerna av religionsrevisionism och har, i litteratur accepterad av samhället, varit ett populärt inslag i böcker och dikter från John Miltons Det förlorade paradiset (1667, dock var kanske inte den djupt religiöse Milton helt medveten om läsarens upplevelse av hans verk) fram tills idag. Självklart fanns det exempel på detta även tidigare, men då blev författarna ofta brända på bål.
Det är ett stilgrepp som än idag är oerhört populärt, speciellt bland författare som vill visa hur originella de är (Wow! Ondska som godhet och tvärtom! Tungt!), eller åtminstone hur obundna de är till kristna dogmer. Det finns dock ett par författare som genuint lyckats göra något intressant av detta tema, som lyckats skapa trovärdiga personporträtt av denna västvärldens tredje mest stereotypa och endimensionella karaktär (ettan är förstås Gud och tvåan Jesus). Moderna författare som lyckats med detta konststycke är Brian Stableford, Neil Gaiman och … inga fler. Definitivt inte Anne Rice. Men om vi går ett par sekel tillbaka i tiden så hittar vi massor av författare i denna tradition: William Blake, Lord Byron, Percy Bysshe Shelley m. fl.
Vi kan kalla denna mycket specifika sätt att hantera religionen i litterära verk för Arvet från romantiken.
Arvet från upplysningen
Det finns en överhuvudtaget en tung baksmälla från kristendomen i hela den västerländska fantasytraditionen, ofta i begrepp som de flesta läsare inte automatiskt kopplar till just kristendom. Eller, rättare sagt, dessa begrepp är ofta ärvda från tidig judendom och delas som mycket annat med kristendom och Islam men eftersom de flesta fantasyromaner är skrivna i den kristna delen av världen så är det dess indoktrinering som ändå är dominerande. Ett exempel på detta är till exempel demoner och djävlar som ju är väldigt starkt förknippat med ökenreligionerna. Ett annat är Helvetet. Helvetet är faktiskt ganska unikt, de flesta religioners bestraffningsplatser är mer lika Limbo, dystra, mörka platser men inte platser där syndarna plågas värre än någonsin i livet. Prototypen för Helvetet som vi föreställer oss det kommer från Zorastrierna och vidareutvecklades av tidiga judiska stammar. Denna extrema form av hämndtänkande är symptomatiskt för ökenreligionerna. Men såväl kristendom, judendom och Islam är trots allt mottagliga för förändringar vartefter samhällsklimatet förändras (den svenska kyrkan har ju i stort sett sagt att Helvetet och Satan inte ens existerar). Detta brukar i och för sig leda till utbrytarfraktioner och interna stridigheter, något som kan leda till mycket obehag för samhället i stort och en massa uppslag och inspiration för författare.
En bok som höjer sig över mängden och på ett ganska lyckat sätt ändå tar sig an alla tre religioner är Guy Gavriel Kays The Lions of Al-Rassan. I denna alternativvärldshistoria skildrar Kay konflikten på den Iberiska halvön, mellan lätt maskerade kristna och morer, med de stackars hebréerna precis som i verkligheten i kläm mellan dessa bittra fiender.
Kay undviker skickligt de flesta fallgroparna och skapar en känsla av förståelse för alla parternas tro och kultur, även om det inte vid bokens slut råder något tvivel hos vilken grupp Kays sympatier vilar, hos de förföljda och maktlösa alternativhebréerna. Kay har i samtliga sina böcker visat sig vara väldigt intresserad av att åskådliggöra bortglömda konflikter i mänsklighetens historia och har visat sig oerhört lyhörd för samspelet individ-samhälle-religion.
Både som författare och som tidsdiplomat är Kay med stor marginal att föredra framför Jan Guillou som ju håller på med något liknande i sina hittills två böcker om Riddaren Arn och nationens födelse.
Kay är dock en renodlad romantiker och skulle, om han varit mer uppenbart religös lika gärna kunna placeras bland Lewis och Tolkien, tillsammans med bland annat David Gemmel. Det finns dock ett annat sätt att använda sig av religionen som ett tema: Satiriskt. Detta är också en gammal tradition vars mest kända föregångare är Jonathan Swift och Voltaire.
Satir kan vara ett mycket effektfullt sätt att skildra orättvisor, att skapa debatt, att försvara sig mot angrepp o.s.v. Tyvärr så är den eskapism som (trots allt) är en av hörnstenarna i både modern fantasy och i rollspelande ganska oförenlig med satir. Därmed inte sagt att humor är oförenligt med dessa saker, bara den form av samhällsförankring som är själva poängen med satir.
I sf har satir däremot varit ett ofta använt och mycket lyckat inslag. Towing Jehova av James Morrow är ett exempel på detta. Boken handlar om hur Guds gigantiska kropp en dag hittas flytande i havet och hur olika nationer genast hamnar i en konflikt om vem som ska bärga den. Absurt ja, men ändå bara en naturlig utveckling av Voltaires och Swifts samhälls/religionskritik och upplysningstänkande.
Du stolta, nya värld
Det finns som sagt få exempel på författare som skapat sina religioner från scratch, och då fantasyförfattare i mångt och mycket följt en och samma mall sedan Tolkien finns det heller inte så många tecken på att detta kommer att förändras. Undantag finns. På 70-talet medförde ett ökande intresse för antropologi och psykologi att några författare bytte ut de traditionella mytologiska och magiska systemen mot nya, t. ex. baserade på psykologen Jungs teorier. Den viktigaste av dessa författare är utan tvekan Ursula K. LeGuin som med under hela sina karriär utvecklat genren och vidgat vyerna för många läsare och aspirerande författare.
Vi har också sett ett enormt uppsving för keltisk fantasy där den främste utövaren är Katherine Kerr, och även om många av utövarna ganska slaviskt följer en mall de med, så var det i alla fall kul och kändes originellt de första åren. Kerr har för övrigt också vävt in en del österländskt tänkande vilket gör att helhetsintrycket fortfarande efter tiotalet romaner är väldigt fräscht. Marion Zimmer Bradleys feministiskt orienterade kelticism i Avalons dimmor var också en höjdpunkt under de senaste decenniernas bokproduktion.
Men originellt? Nja. I stilen och utförandet, men inte i grundtänkandet. De som kommit närmast är förmodligen Patricia McKillip vars böcker inte gärna låter sig beskrivas på ett begränsat utrymme, Steven Brust vars fantastiska små romaner om lönnmördaren Vlad Taltos nog borde översättas och, allra främst, Steven Eriksson vars Gardens of the Moon var ett häpnadsväckande debutverk. Gardens of the Moon är en remarkabel bok som kan innebära en kursändring i sättet att se fantasy på. Den förutsätter att vi kan släppa alla våra förutfattade meningar om berättarstruktur och bakgrundshistorier och bara låta oss svepas med i denna helt nya värld som har få likheter med någon vi sett tidigare. Den kastar i oss i djupa änden och tror på vår förmåga att lära oss att simma, utan att någonsin bli för krånglig, för experimentell. En märklig bok som rekommenderas för de författare och spelledare som söker alternativ i sitt skapande.
Det har också, som alla seriösa rollspelare säkert känner till, gjorts mycket ambitiösa motsvarigheter inom spelvärlden (faktum är att eftersom så pass mycket tid och energi inom rollspel går åt att designa världar får även religionen en hel del uppmärksamhet där, problemet med originalitet och förståelse för hur de utvecklas och påverkar samhället är dock de samma), exempel på detta är i dag nästan bortglömda Chivalry and Sorcery. Kanske har fantasyförfattarna ett och annat att lära av rollspelarna när det gäller alternativvärldsdesign. Men båda grupperingarna har en hel del att lära av vår egen historia.
Inget samhälle på en utvecklingsnivå under vår egen (och, om ska tro Dan Simmons Hyperion Cantos, inte heller ett samhälle på en utvecklingsnivå långt över vårt eget) existerar utan någon form av religion. Även ett artificiellt samhälle kräver en artificiell religion, ju mer trovärdig den är desto mer övertygande blir hela skapelsen. Det är lätt att falla i fällan att bara slänga ihop någon muggig (som de säger i Skåne, eller var det mögig?) mytologi på en kvart, men det är en impuls som bör betvingas. Vi har sett det förut. Ge de stackars läsarna/spelarna lite variation och de kommer att respektera dig för det.
