presenterar
– Fantasy i Tiden
Ända sedan de gamla grekerna och förmodligen långt innan det har människan funderat på tidens beskaffenhet. Är tiden en rak, obruten linje med alla händelser som pärlor uppträdda på ett snöre? Är tiden som en oändlig flod och människor och deras handlingar som småsten som kastas i floden, skapandes ringar på vattnet som ibland sprider sig långt ifrån ursprungsplatsen? Finns tiden överhuvudtaget på det vis vi kan föreställa oss eller är tiden bara en dröm i ett sovande väsens hjärna? Som sagt, många tankar, många föreställningar och få svar.
Generellt är väl sf den genre som främst förknippas med vår besatthet av tid, och drömmen att kunna manipulera den. Så har det varit ända sedan H. G. Wells skrev sin tidlösa (ursäkta) klassiker Tidsmaskinen (1895), och så är det än i dag. Även om rymdskepp, aliens och den vanligaste kombinationen av detta – intergalaktiska krig – är ett vanligare tema inom sf, så går det sällan ett år utan att ett par böcker om tidsfärder rosar marknaden.
I teorin borde fantasy inta en nästan diametralt motsatt position till tid då genren till sin natur till stor del kräver detta. Större delen av all fantasy är ju lokaliserad till ett alternativt universum där det är platsen och inte tiden som ska skilja sig från "vårt" universum. Om också tiden beter sig annorlunda än vad läsaren förväntar sig kan det snabbt bli förbryllande och irriterande i stället för fantastiskt – läsarens referensramar kan då bli så störda att själva läsglädjen försvinner. Dessutom är tidens manipulation i första hand ett filosofiskt och fysiskt/matematiskt problem och det är ytterst sällsynt att fantasyromaner innehåller något som ens av en generös bedömare kan uppfattas som genuint "filosofiskt". Och när det gäller fysik/matematik så brukar dessa element snarast avskräcka fantasyläsare, vilket förstås fantasyförfattarna är väl medvetna om.
Detta ska inte ses som en kritik av genren eller dess läsare(eller i alla fall bara en väldigt mild sådan), alla genrer har sina stilar och mönster, och man bryter mot dem på egen risk. Det ska också tilläggas att det inte är ett helt okänt fenomen att folk manipulerar tiden även i fantasyromaner, men i de få fall när detta har skett så brukar själva tekniken runt det hela snabbt svepas förbi (öhh, magi, vet du ...) och resultatet lämnar ofta en del i övrigt att önska.
Detta alltså om fysisk förflyttning av personer eller föremål genom tiden, att varenda kvacksalvare och magikerlärling i en fantasyroman får varsel och föraningar om vad som ska hända behövs väl knappast påpekas. Detta är i sig förmodligen det bästa exemplet på hur genren behandlar tid: den finns inte. Tiden i fantasyromaner är som en dimslöja som när som helst och av vem som helst kan tillfälligt skingras, den är inget hinder. Kanske är detta det allra mest intressanta med hur fantasyn behandlar tiden: för andra genrer är tiden ett problem, en utmaning, ett dilemma, för fantasygenren är den någonting man i grund och botten ignorerar. På samma gång som en "vanlig" tidsuppfattning är nödvändig för att det ska bli begripligt – huvudpersonen föds, lever och, i sällsynta fall, blir gammal och dör – så är tiden också något därborta som man inte behöver bry sig om handlingen blir bättre av det. Tänk bara på alla odödliga, "tidlösa" varelser som befolkar valfri fantasyroman; alver, magiker o.s.v.
Man brukar säga att en av de saker som definierar fantasy är dess ständiga konflikt med de naturlagar som vi tar för givna, och att det vanligaste exemplet på detta är magi. Kanske är detta fel, många av de avvikande saker som vi accepterar skulle teoretiskt kunna gå att pseudovetenskapligt förklara. Men inte det unika tidsbegreppet.
Nästa gång ska vi titta lite noggrannare på en undergenre i modern fantasy där tiden tvärtom är av mycket stor betydelse: alternativhistoria.
Generellt är väl sf den genre som främst förknippas med vår besatthet av tid, och drömmen att kunna manipulera den. Så har det varit ända sedan H. G. Wells skrev sin tidlösa (ursäkta) klassiker Tidsmaskinen (1895), och så är det än i dag. Även om rymdskepp, aliens och den vanligaste kombinationen av detta – intergalaktiska krig – är ett vanligare tema inom sf, så går det sällan ett år utan att ett par böcker om tidsfärder rosar marknaden.
I teorin borde fantasy inta en nästan diametralt motsatt position till tid då genren till sin natur till stor del kräver detta. Större delen av all fantasy är ju lokaliserad till ett alternativt universum där det är platsen och inte tiden som ska skilja sig från "vårt" universum. Om också tiden beter sig annorlunda än vad läsaren förväntar sig kan det snabbt bli förbryllande och irriterande i stället för fantastiskt – läsarens referensramar kan då bli så störda att själva läsglädjen försvinner. Dessutom är tidens manipulation i första hand ett filosofiskt och fysiskt/matematiskt problem och det är ytterst sällsynt att fantasyromaner innehåller något som ens av en generös bedömare kan uppfattas som genuint "filosofiskt". Och när det gäller fysik/matematik så brukar dessa element snarast avskräcka fantasyläsare, vilket förstås fantasyförfattarna är väl medvetna om.
Detta ska inte ses som en kritik av genren eller dess läsare(eller i alla fall bara en väldigt mild sådan), alla genrer har sina stilar och mönster, och man bryter mot dem på egen risk. Det ska också tilläggas att det inte är ett helt okänt fenomen att folk manipulerar tiden även i fantasyromaner, men i de få fall när detta har skett så brukar själva tekniken runt det hela snabbt svepas förbi (öhh, magi, vet du ...) och resultatet lämnar ofta en del i övrigt att önska.
Detta alltså om fysisk förflyttning av personer eller föremål genom tiden, att varenda kvacksalvare och magikerlärling i en fantasyroman får varsel och föraningar om vad som ska hända behövs väl knappast påpekas. Detta är i sig förmodligen det bästa exemplet på hur genren behandlar tid: den finns inte. Tiden i fantasyromaner är som en dimslöja som när som helst och av vem som helst kan tillfälligt skingras, den är inget hinder. Kanske är detta det allra mest intressanta med hur fantasyn behandlar tiden: för andra genrer är tiden ett problem, en utmaning, ett dilemma, för fantasygenren är den någonting man i grund och botten ignorerar. På samma gång som en "vanlig" tidsuppfattning är nödvändig för att det ska bli begripligt – huvudpersonen föds, lever och, i sällsynta fall, blir gammal och dör – så är tiden också något därborta som man inte behöver bry sig om handlingen blir bättre av det. Tänk bara på alla odödliga, "tidlösa" varelser som befolkar valfri fantasyroman; alver, magiker o.s.v.
Man brukar säga att en av de saker som definierar fantasy är dess ständiga konflikt med de naturlagar som vi tar för givna, och att det vanligaste exemplet på detta är magi. Kanske är detta fel, många av de avvikande saker som vi accepterar skulle teoretiskt kunna gå att pseudovetenskapligt förklara. Men inte det unika tidsbegreppet.
Nästa gång ska vi titta lite noggrannare på en undergenre i modern fantasy där tiden tvärtom är av mycket stor betydelse: alternativhistoria.
