presenterar
– Förflutenhetens topografer
Jag har i de två föregående krönikorna berättat om tid. Dels om hur tid behandlas inom fantasy och sf, och dels mer specifikt om den genre som kanske mer än någon annan är beroende av tiden; alternativhistoria. För att avsluta denna serie av krönikor om tid ska vi i detta nummer titta lite mer ingående på några av de författare som verkar i denna tradition.
Dessa författare är självklart bara ett mycket subjektivt urval, det finns många andra som också hade förtjänat ett omnämnande, men utrymmet är därtill alltför begränsat.
Det verk som kanske har fått mest uppmärksamhet, och därmed även den största publiken, är Robert Harris Fatherland. Boken blev en stor framgång och filmatiserades senare med Rutger Hauer i huvudrollen. Att just den blev så uppmärksammad kan tyckas orättvist eftersom det är konventionell, föga originell bok som behandlar det i särklass vanligaste motivet i alternativhistoria: om Hitler hade vunnit andra världskriget. För den som är intresserad av motivet rekommenderas i stället Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet, som är allt det Fatherland inte är – originell, tankeväckande och omskakande.
En som använder sig av alternativhistoria (och för den delen, alla litteraturformer han arbetar i) för att uttrycka sin religiositet är mormonen Orson Scott Card, vars fantastiska böcker om Alvin Skaparen i ett alternativt, magiskt Amerika är ett sätt för honom att återberätta mormonernas grundare Joseph Smiths berättelse. För Card är inte målet prinsessan och halva kungariket, utan ett nytt Jerusalem. En egentligen suspekt agenda för en fantasyförfattare, men Cards skicklighet sveper undan läsarens mostånd, på gott och ont.
Min egen favoritförfattare i genren är Guy Gavriel Kay som från mästerverket Tigana, genom A Song of Arbonne och The Lions of Al-Rassan till The Sarantine Mosaic har gjort det till sin specialitet att lyfta fram nära nog bortglömda konflikter i vår historia och göra dem aktuella igen. Från krigen mellan Morer och kristna på den iberiska halvön till den korrupta civilisationen i det gamla Bysans, Kay har gjort medeltiden till sin specialitet och ingen gör det bättre.
En författare som dock rör sig vant och hemtamt på samma territorium är Mary Gentle som med sina böcker om Ash har rört om i grytan rejält: brutalt, osminkat, ordentligt barnförbjudet och mycket komplext och originellt (som det mesta Gentle skriver). Inga böcker för den som är nytillkommen till genren, men rekommenderas för den som blivit blasé.
En grupp författare som ofta glöms bort i det här sammanhanget är de som verkar i den undergenre som ibland kallas Steampunk, men många av de böcker som producerats med denna genretillhörighet är väl så mycket alternativhistoria som Kay, Card eller Harris. Steampunkförfattarnas naturliga hemvist är det viktorianska England; oftast i Charles Dickens, H. G. Wells och Sherlock Holmes London. Ånga, smog, gasljus, magi, mörker, arvet från romantiken och upplysningen, smuts, en spirande rationalism på kollisionskurs med det rådande samhällsklimatet och en ganska primitiv maskindyrkan är ingredienserna.
Några av de främsta uttolkarna i denna fascinerande undergenre är Tim Powers (Anubisportarna, On Stranger Tides), K.W. Jeter (Morlock Night), James Blaylock (Homonculus), L. E. Modesitt (Of Tangible Ghosts) Brian Stableford (The Werewolves of London, The Angel of Pain och The Carnival of Destruction), Paul de Filippo (The Steampunk Trilogy) samt Kim Newman (Anno Dracula).
Det finns många fler som verkat i denna genre men detta är några av de mest intressanta namnen.
Jaha, som vanligt tar utrymmet slut just som jag börjar bli uppvärmd. Jag inser också att detta blev nästan i lika hög grad en snabbtitt på Steampunkförfattare, som på mer traditionella alternativhistoriaförfattare. Det blir lätt så då Steampunk är en så tacksamt avgränsad och definierad genre (även om den delar många karaktäristiska drag med en annan undergenre som kallas för Gaslight Romance), medan alternativhistoria är en så bred och vag genre. Robert E. Howard skrev alternativhistoria. Dito Michael Moorcock. Till och med Jean M. Auel skriver någon slags alternativ …förhistoria. Trender kommer och går men vårt historieintresse tycks tack och lov bestå.
Dessa författare är självklart bara ett mycket subjektivt urval, det finns många andra som också hade förtjänat ett omnämnande, men utrymmet är därtill alltför begränsat.
Det verk som kanske har fått mest uppmärksamhet, och därmed även den största publiken, är Robert Harris Fatherland. Boken blev en stor framgång och filmatiserades senare med Rutger Hauer i huvudrollen. Att just den blev så uppmärksammad kan tyckas orättvist eftersom det är konventionell, föga originell bok som behandlar det i särklass vanligaste motivet i alternativhistoria: om Hitler hade vunnit andra världskriget. För den som är intresserad av motivet rekommenderas i stället Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet, som är allt det Fatherland inte är – originell, tankeväckande och omskakande.
En som använder sig av alternativhistoria (och för den delen, alla litteraturformer han arbetar i) för att uttrycka sin religiositet är mormonen Orson Scott Card, vars fantastiska böcker om Alvin Skaparen i ett alternativt, magiskt Amerika är ett sätt för honom att återberätta mormonernas grundare Joseph Smiths berättelse. För Card är inte målet prinsessan och halva kungariket, utan ett nytt Jerusalem. En egentligen suspekt agenda för en fantasyförfattare, men Cards skicklighet sveper undan läsarens mostånd, på gott och ont.
Min egen favoritförfattare i genren är Guy Gavriel Kay som från mästerverket Tigana, genom A Song of Arbonne och The Lions of Al-Rassan till The Sarantine Mosaic har gjort det till sin specialitet att lyfta fram nära nog bortglömda konflikter i vår historia och göra dem aktuella igen. Från krigen mellan Morer och kristna på den iberiska halvön till den korrupta civilisationen i det gamla Bysans, Kay har gjort medeltiden till sin specialitet och ingen gör det bättre.
En författare som dock rör sig vant och hemtamt på samma territorium är Mary Gentle som med sina böcker om Ash har rört om i grytan rejält: brutalt, osminkat, ordentligt barnförbjudet och mycket komplext och originellt (som det mesta Gentle skriver). Inga böcker för den som är nytillkommen till genren, men rekommenderas för den som blivit blasé.
En grupp författare som ofta glöms bort i det här sammanhanget är de som verkar i den undergenre som ibland kallas Steampunk, men många av de böcker som producerats med denna genretillhörighet är väl så mycket alternativhistoria som Kay, Card eller Harris. Steampunkförfattarnas naturliga hemvist är det viktorianska England; oftast i Charles Dickens, H. G. Wells och Sherlock Holmes London. Ånga, smog, gasljus, magi, mörker, arvet från romantiken och upplysningen, smuts, en spirande rationalism på kollisionskurs med det rådande samhällsklimatet och en ganska primitiv maskindyrkan är ingredienserna.
Några av de främsta uttolkarna i denna fascinerande undergenre är Tim Powers (Anubisportarna, On Stranger Tides), K.W. Jeter (Morlock Night), James Blaylock (Homonculus), L. E. Modesitt (Of Tangible Ghosts) Brian Stableford (The Werewolves of London, The Angel of Pain och The Carnival of Destruction), Paul de Filippo (The Steampunk Trilogy) samt Kim Newman (Anno Dracula).
Det finns många fler som verkat i denna genre men detta är några av de mest intressanta namnen.
Jaha, som vanligt tar utrymmet slut just som jag börjar bli uppvärmd. Jag inser också att detta blev nästan i lika hög grad en snabbtitt på Steampunkförfattare, som på mer traditionella alternativhistoriaförfattare. Det blir lätt så då Steampunk är en så tacksamt avgränsad och definierad genre (även om den delar många karaktäristiska drag med en annan undergenre som kallas för Gaslight Romance), medan alternativhistoria är en så bred och vag genre. Robert E. Howard skrev alternativhistoria. Dito Michael Moorcock. Till och med Jean M. Auel skriver någon slags alternativ …förhistoria. Trender kommer och går men vårt historieintresse tycks tack och lov bestå.
