– Abandon hope, all ye who enter here
ur Dantes Divina Commedia

Vulkaner, skogar, hav och öar i all ära, men hur viktiga de än är som inslag i fantasylandskapet kommer de inte i närheten av Slottets betydelse – såväl tematiskt som psykologiskt. Slottet behöver i och för sig inte alls vara ett slott, det kan vara vilken typ av uppmärksamhetstilldragande byggnadskonstruktion som helst; torn, katedraler, ihåliga statyer, t.o.m. broar. Huvudsaken är att de är konstruerade och dominerar det yttre och inre landskapet.
   Slottet har många kännetecken. Utseendemässigt är det ofta massivt, både högt och brett, och det ser nästan alltid ogästvänligt, rentav skrämmande ut. En av anledningarna till dess avskräckande yttre är förstås att det ofta inte är anpassat för människor, ofta är det en lämning av en tidigare civilisation, eller åtminstone byggt på ruinerna av en sådan (till exempel Hayholt i Tad Williams Minne, Sorg och Törne). En annan anledning till ett avskräckande yttre kan vara att fasaden är en spegel av den som uppfört/ockuperar byggnaden (till exempel Orthanc och Barad-Dûr i Sagan om ringen): Ingen får se Saurons ansikte men Barad-Dûr fungerar som ett ställföreträdande yttre.
   Det behöver dock inte vara mörkt och skrämmande, det finns även Slott som har en positiv konnotation, med vita murar, tinnar och torn, mycket öppna ytor, glas och friska källor. Dock brukar inte ofta dessa vara hemvist åt vår protagonist – som ju nästan alltid är en lantis, och som representerar ett helt annat ideal, det arkadiska –, utan oftast åt en annan ras, ett annat släkte. Kanske är det ett trädslott, hemvist åt alvernas regenter, eller en stram, ren och disciplinerad befästning (till exempel Minas Tirith), som fungerar som en effektfull motsats till det sotiga och primitiva som hör ondskan till.
   På sätt och vis är det en fråga om olika tiders byggnadsestetik. Det svarta Slottet (kan vi kalla det för enkelhets skull) är ett slags mardrömsvision av delvis den romanska, men allra främst den gotiska arkitekturen. Det gotiska slottet (som återfinns i all gotisk litteratur och är det kanske allra viktigaste inslaget i hela denna genre) med allt vad det innebär är prototypen för alla svarta Slott, medan alla vita Slott är baserade på ett renässansideal, vilket i sin tur bygger på en idealiserad föreställning om antiken och det klassiska idealet. Kopplingen är självklar; det medeltida är mörkrets och ondskans period, antiken och renässansen är ljuset och skönhetens.
   Det finns också Slott som varken är svarta eller vita, Slott som är modellerade efter den märkliga och på ett helt annat sätt skrämmande konstruktion som mardrömsvisionen av Staden. Vissa städer har i författarnas sinnen blivit så på samma gång pyramidala och organiska att de nästan fått ett eget liv. Vem är egentligen huvudpersonen i de första två Batman-filmerna; killen med den fåniga dräkten eller Gotham City? Detta Slott, Metropolis, är en mänskligare motsvarighet till både det svarta och det vita Slottet. En kombination av katedral och kloak, som ofta är skapad just för att visa på hur onaturligt och mardrömsaktigt livet i staden är, och hur mycket bättre livet nära naturen är.
   Det finns många andra kännetecken som inte nödvändigtvis har med utseende att göra, vanligtvis är ett par, men inte alla, applicerbara: Större inuti än utanpå. Labyrintisk i formen eller innehållandes en labyrint. Det är kärnan, eller naveln i landet, om inte geografiskt så psykologiskt. Enklaste vägen in är vanligtvis genom avloppet. Ett bibliotek med bortglömd kunskap är obligatoriskt. Ja, det finns många detaljer som gör att läsaren känner igen Slottet, men de är i sig sällan speciellt intressanta eller viktiga. Det intressanta är vilken betydelse det har för berättelsen och hur författaren använder sitt arkitektoniska material, därför ska vi nästa gång titta lite närmare på hur olika författare har använt det i deras verk, och hur i vissa fall själva berättelsen har kommit att hamna i Slottets skugga.