Farbror Fantasy
presenterar

– I begynnelsen var mörkret …

Efter att för en tid sedan trälat ihop en längre artikel om religion och myt i fantasygenren insåg författaren att den för de flesta av läsarna mest intressanta aspekten av ämnet – ondskans ursprung – nog borde utvecklas ytterligare.

Redan de tidigaste religioner vi känner till har något slags ond makt som en mer eller mindre central föreställning. Människan är en dualistisk varelse, finns det någon gudom som förkroppsligar godhet med i handlingen så vill vi gärna ha med någon som är raka motsatsen, en allsmäktig Gud behöver en Satan som kontrast. Dock tog det många årtusenden av teologisk utveckling innan de ursprungliga mytologierna förvandlats till helt utvecklade dualistiska religioner. Mer om det senare.
   Vilken av de Satansgestalter vi känner till som kan sägas ha varit först ut på plan är svårt att avgöra, särskilt med tanke på att våra krigiska anfäder tenderade att plocka russinen ur kakan – kultur, teknik, tro, språk o.s.v. – från det besegrade folkslaget, och många figurer dyker upp i flera religioner; ibland nödtorftigt maskerade, ibland nästan oförändrade.
   Egypternas demongud Set/Seth är en av de första onda gudomligheter vi känner till och han representerade allt det som egypterna fruktade: den dödande ökensolen och den avtagande höst- och vintersolen (till skillnad från Ras livgivande sol). Set var döden och ondskan förkroppsligad, och en naturlig motvikt och motståndare till Osiris. Dock var inte Set universellt fruktad och avskydd, även han hade sina tillbedjare och sekter, då först och främst för de krigiska egenskaper och det styrkeideal han också kom att symbolisera – I likhet med t.ex. hinduernas Kali och, för den delen, de kristnas Satan.
   Set har också under olika perioder förknippats med stormar, kaos/oordning och till och med fruktbarhet! I sin fruktbarhetsgudsroll förknippades han av egypterna med feniciernas Baal, en annan gud som fått synnerligen dåligt rykte av senare religioner (namnet Belzebub anses härstamma från Baal). Baal förväxlas också ofta med Molok/Moloch som också dyrkades som fruktbarhetssymbol av fenicierna och senare omnämns i gamla testamentet som en avgud till vilken man offrade småbarn. Den ena civilisationens gud är den andra civilisationens djävul …
Senare övertog grekerna Set och döpte om honom till Tyfon. Ingen av dessa nu nämnda mytologiska karaktärer har använts i någon större utsträckning av moderna sf/skräck/fantasyförfattare. Namnen har kanske dykt upp någon enstaka gång, oftast för att skapa en känsla av historisk autenticitet, men det har mer varit som dekoration än som levande karaktärer.
   Den i detta sammanhang kanske allra mest intressanta av dessa tidiga satansgestalter/demongudar är den som kallas Tiamat/Tiamtu. Tiamat beskrivs som ett undervattensvidunder, en gigantisk ormliknande varelse som lever i världshaven, och är förmodligen ursprunget till hebréernas Leviatan. Tiamat omnämns först av assyrierna men verkar vara ett arv från deras föregångare babylonierna, eller möjligtvis akkaderna. Tänkbart är också att dessa övertagit idén från sumererna, kanske så tidigt som 3500–3000 år före Kristus, vilket skulle göra den jämngammal med eller till och med äldre än egypternas Set.
   Mycket av det vi vet om sumererna är dock ganska otillförlitligt, endast fragment består av denna en gång mäktiga civilisation. De brottsstycken av deras religion som finns bevarade eller som överlevt genom att inkorporeras i senare religioner har dock kommit att inspirera en författare som i sin tur är av avgörande betydelse för den moderna skräckgenren: H. P. Lovecraft.
   Liksom hos sumererna är mycket av Lovecrafts författarskap mytomspunnet och svårgenomträngligt men arvet från Sumer och från de senare semitiska folkslagen i hans författarskap står utom varje tvivel. Och att Lovecrafts oerhört fascinerande Cthulhumyt har varit en av de viktigaste förebilderna för idéen om skrämmande makter från främmande platser (bortom stjärnorna, från andra dimensioner o.s.v.) – som söker mänsklighetens undergång – är likaså ställt bortom varje tvivel. Utan Store Cthulhu och Shub Niggurath
ingen Evil Dead.
   Nå, hursomhelst är Tiamat i sig ingen riktig satansgestalt utan mer ett fruktansvärt urtidsmonster. I samma grupp myter hittar vi också Ereshkigal som härskar över underjorden och i alla fall delvis fyller en demonguds funktion, samt hennes make Nergal som är en ond, krigisk solgud och påminner en hel del om Set.
   Zorastrierna var bland de första att fullt ut utveckla den dualistiska aspekt som ligger till grund för de tidiga ökenreligionerna. Det var också förmodligen den första trosriktning som lade tyngdpunkten på det goda, med en god, allsmäktig gudom som ett ideal att eftersträva, i stället för en straffande ond makt att undvika. Zoraster/Zarathustra själv var en persisk profet som tros ha levat ca 600 år före Kristus. Enligt Zoraster är den sanna guden Ahuramazda och hans fiende är Ahriman som lånat många drag från skyternas ormgud Afrasiâb (inte så konstigt med tanke på att skyterna var de dåtida persernas naturliga fiender). Ahriman är min egen personliga favorit bland alla demongudar. Klatschigt namn, tillräckligt arkaisk för att vara intressant obskyr och flera gånger använd av moderna sf- och fantasyförfattare (t. ex. under aliaset R. E. Mann).
   Liksom för så många andra primitiva stammar så känner vi inte till tillräckligt mycket om de tidiga hebréernas religion för att kunna härleda exakt vad de senare koncepten utvecklats ur. Likt de flesta andra folkslag i regionen så fanns det ett drag av avgudadyrkan kombinerat med dualism, en god gud – Yahve – kontrasterat mot en ond gud – Azazel. Azazel var, likt
Set, en ökendemon/avgud med krigiska företräden och namnet har följt med in i senare kristen mytologi, som namnet på en av helvetets mäktigaste demoner, en adjutant till nästa inkarnation av det godas fiende: Satan. Värt att nämna är också att enligt Islam så heter den dödsängel som skiljer själen från kroppen Azrael.
   Generellt kan det sägas att panteistiska religioner som hinduism inte är lika tacksamma studera om man söker denna typ av satansgestalter. Vi har redan nämnt Kali, men Kali är lika dyrkad som fruktad, och har en annan aspekt – Parvati – som faktiskt är mycket behaglig och inte alls skrämmande Visserligen finns det oräkneliga mängder av demoner, som t. ex demonkungen Taraka, men ingen riktigt ond centralfigur.
   Däremot finns det en demongud i hinduismens yngre släkting buddhismen – Mara – men inte heller buddhismen är tillräckligt dualistisk för att jämförelsen ska bli helt lyckad. Mara är en allegori, en personifikation av människans svagheter snarare än en självständig karaktär.
   Likt hinduismen är den grekiska mytologin föga lämpad för vare sig goda gudar eller satansgestalter. Liksom Zeus inte är speciellt god är inte heller Hades ond, utan det är den tidigare nämnda Tyfon som kommer närmast. De grekiska filosoferna använde sig visserligen av den grekiska mytologin för att illustrera och exemplifiera, men det var inget lyckligt äktenskap. När väl kristendomen anlände så var grekerna snabba med att överge sin tidigare religion och i stället anamma detta nya tänkande som så väl stämde överens med filosofernas (t. ex. Platons) idéer. I sin tur lämnade grekiskan många spår efter sig i kristendomen, många gudar lånade namn till kristna demoner och Satan har drag av naturguden Pan.
   Etruskerna hade flera skrämmande och ondskefulla mytologiska figurer, bland annat ”dödsdemonen” Charun och den demon som var ansvarig för helvetisk tortyr och bestraffning; Tuchulcha. Längre norrut återfinner vi kelternas Arawn, en dödsgud som härskar i Annwyn. Tyvärr finns det ganska lite bevarat (likt från sumerer och fenicier) från dessa kulturer. För den som är intresserad av keltisk mytologi rekommenderas dock det kymriska verseposet Mabinogion, eller, något mer förenklat, Lloyd Alexanders Prydain-krönika.
   Ännu längre norrut hittar vi vårt eget germanska arv och den för de flesta av oss välbekanta halvguden Loke. Inte heller Loke är någon trovärdig satansgestalt utan påminner mer om t. ex. den Coyote/trickstermyt som främst förknippas med indianerna i sydvästra USA. Däremot har den germanska mytologin (liksom alltså sumerer/babylonier/akkader/assyrier, hebréer, greker, romare samt även orientaliska kulter och myter som t. ex Mittraskulten) lämnat mycket stora spår efter sig i den moderna kristendomen. Och då var vi framme vid Satan igen.
   Att skriva utförligt om Satan finns det dock knappast utrymme för här och det är knappast speciellt meningsfullt heller. Jag nöjer mig med att än en gång poängtera att Satan är ett amalgam av många religiösa och mytiska figurer och den minst statiska figuren i den kristna världsbilden då vår syn på ondska ständigt förändras. Senaste given är ju att den svenska kyrkan inte längre accepterar hans existens (”the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn´t exist” o.s.v.).
   Satan är också den religiösa karaktär som har haft allra störst betydelse för oss läsare och betittare av skräck och fantasy; han är själva sinnebilden för den fiende mot allt levande, det förkroppsligande av ondska som dessa två genrer så flitigt använt sig av. Sauron, Rakoth Maugrim, Furst Nid, Rahvin eller vad de nu heter är kanske inte Satan, men deras författare är trots allt så formade av sina religioner och kultursfärer att skillnaden ibland är hårfin. Och i filmer som t. ex. Mörkrets furste och Omen är det definitivt den lede i egen hög person, och högst aktiv.
   Det finns många lärda som skrivit mer initierat och utförligt om Hornpär än vad jag någonsin kommer att göra, och syftet med denna essä var inte att utförligt berätta historien om Fan, hans moster och hans många kusiner, utan först och främst att ytligt följa den religiösa ondskans rötter bakåt i historien. Klart är att ondska liksom dess gestaltningar har varit ett ämne som länge intresserat människan, förmodligen sedan de klättrade ner ur träden. Däremot har synen på ondska förändrats hela tiden och därmed även dess namn ansikte utåt. För de flesta människor har idag ondskan Hitlers ansiktsdrag, inte Satans. Liten fånig mustasch ja, horn i pannan nej.