presenterar
– Föda åt köttkvarnen
| ” On on on, cried the leaders at the back We went gallopping down the Blackened hills And into the gaping trap The bridges are burnt behind us And there's waiting guns ahead Into the valley of death Rode the brave hundreds” |
|
– New Model Army
|
Som ni kanske redan sett utger detta förlag David Gemmells Legender från Drenai. Förutom att det är en bra serie är det mest intressanta med den att den representerar en gren på fantasyträdet som mig veterligen aldrig publicerats i Sverige tidigare: Militärfantasy.
Skillnaden mellan ”vanlig” heroisk/episk fantasy och militärfantasy kan tyckas – och är – hårfin med tanke på hur mycket tid och energi som spenderas på strider och fältslag i vilken fantasyroman som helst. Det finns dock några avgörande skillnader.
I de flesta fantasyromaner är strider, belägringar – kort sagt allt krigiskt – bara äggen som krävs för att det till slut ska bli en omelett. ”Det godas” militära kampanjer existerar endast för att huvudfiendens uppmärksamhet ska riktas mot dem, och inte mot en liten hob/bondpojke/kökslärling som smyger in bakvägen. Om det däremot är det goda som är på defensiven så vet man på förhand vad det rör sig om; rättrådiga människor som bara vill vara ifred och som framgångsrikt försvarar sig mot en rimligtvis övermäktig fiende.
Med några få undantag så är alla militära aktiviteter i fantasyromaner baserade på något av dessa två scenarion. De goda är aldrig en offensiv, angripande makt, om det inte är ett strategiskt riktigt, nödvändigt ont. Visserligen kan det krigiska scenariot även i de flesta militärfantasyromaner placeras i någon av dessa två kategorier, men ett egentligt slutmål saknas ofta. Huvudpersonerna i Legender från Drenai strider inte för godheten, mot ondskan, utan för sin egen skull, eller för att det är deras jobb. Angriparnas civilisation är inte nödvändigtvis sämre än försvararnas, det är bara det att författaren har valt att skildra just dessa individers liv och död och inte deras moståndares. Det viktiga är sålunda inte något abstrakt ideal eller ett långsiktigt mål, utan själva striden, kampen.
Att människan fascineras av krig är knappast någon nyhet, och historiska romaner med krig som huvudingrediens är sedan länge en oerhört stor och framgångsrik genre (vår egen Peter Englund är ett bra exempel på detta fenomen). Inte heller är det någon ny tanke att använda kriget som ett slags förstoringsglas; att utsätta en individ för det stålbad som blodiga strider innebär och se vad som händer med hans personlighet. Denna romantiserade syn på kriget som karaktärsdanare – att en del växer och blir heroiska medan andra deformeras och definieras av de sämsta sidorna i människans natur – är på samma gång ett tacksamt och ytterst fascinerande litterärt grepp och samtidigt en förbannelse för alla civiliserade samhällen. Förmodligen finns lite av denna romantisering av krigaren i bakhuvudet på varje krigshetsare genom tiderna, med oräkneliga miljoner döda genom mänsklighetens blodiga historia som följd.
Men om vi (mänskligheten) nu fått betala så dyrt för vår fascination för våldsam, kollektiv död, så är väl det minsta man kan begära att författarna är väl pålästa? Så är det tyvärr sällan; effekten av vapen och strategier är sällan korrekt eller konsekvent beskrivna, och mycket få fantasyförfattare har den nödvändiga kunskapen om logistik. Hur många vagnar krävs det egentligen för att förflytta pilar till fyratusen bågskyttar? Kan man verkligen föda sina soldater genom att plundra befolkningen i fiendeland om det varit missväxt o.s.v. Det är här, på denna nivå av detaljkännedom, som militärfantasy har sin styrka. Och om den i sin tur inspirerar övriga fantasyförfattare till att bli mer pålästa och noggranna i sina stridsskildringar så är det väl bara att tacka och ta emot.
Vem vet, kanske skulle Peter Englund kunna bli en mycket bra fantasyförfattare.
