Jag har vid ett flertal tidigare tillfällen skrivit om bland annat religion, då främst i ett autenticiterande och trovärdighetsskapande perspektiv. Men ännu viktigare är ju att det är förbannat kul att skapa sin egen version av något som betytt så mycket för mänsklighetens utveckling (dessutom finns det ju uppenbarligen en kommersiell potential i det, kolla på Scientologerna). Men det finns andra ämnen som i mångt och mycket fyller samma funktion för läsare, författare spelare och andra sorters världsskapare, exempelvis språk.
   Många av oss har redan i tidiga år tragglat ihop namn och meningar baserade på Quenya, Uruk eller andra Lingua Midgårdia. Många har också i Tolkiens efterföljd försökt skapa sina egna språk för att passa ihop med de egna världsskapelserna. Det tråkiga är att ingen (mig veterligen) egentligen har varit framgångsrik. För att skapa ett genuint och övertygande språk, – något som IRL har vuxit fram under hundratals år och påverkats av oräkneliga påbud och trender, något som ofta är kaotiskt, ologiskt och levande – krävs en nivå av kunskap som ingen fantasyförfattare eller speldesigner efter Oxfordprofessorn/lingvisten Tolkien besuttit. När J.R.R. skrev Sagan om ringen var det åtminstone delvis för att han behövde ett ramverk för sina språk, vilket gör den till något så ovanligt som en genuint och nästan unikt visionär skapelseakt. Där, bland annat, ligger Sagan om ringens storhet.
   Men om detta nu inte går att duplicera med mindre kunskaper i ämnet än vad denne man besatt, varför ens försöka? Och varför ta upp ämnet? Tja, främst för att det, som tidigare påpekats, är kul. ”Bättre lyss till den sträng som brast …” ni vet. Hellre en språkligt amatörmässig Tolkien-rip-off på någon alvisk dialekt än alvkungar som låter som sextonåriga rollspelare (vilket tyvärr är bara alltför vanligt), eller ännu värre; alvkungar som låter som tonåriga rollspelare som försöker låta som alvkungar: ”Varen I föga hälsad O slemma Skurk, ty hvi haver ett stort svärd med edert namn skrifet därpå”, typ.
   Men som sagt, man behöver inte trampa i samma spår, speciellt inte när man aldrig kan fylla ut skorna. Som författare eller världsdesigner finns det andra sätt att använda sig av språk och det förmodligen bästa sättet hittar vi i ett annat av fantasyns absolut viktigaste verk: Ursula K. Le Guins böcker om Övärlden.

Tao vs. Gud, Jung vs. Jesus

Le Guin, som hade andra intressen och en helt annan bakgrund än Tolkien hade skrivit ett par böcker och noveller innan hon började skriva en trilogi som främst skulle rikta sig åt de lite yngre fantasyläsarna. Efter att ha granskat två av sina tidigare noveller -– The Rule of Names och The Word of Unbinding – och plockat ut idéer som hon tyckte hade utvecklingsmöjligheter, bestämde hon sig för att skapa Övärlden, en värld enbart bestående av öar och atoller där magi var en vardaglig och livsnödvändig företeelse. Många fantasyförfattare hade använt sig av magi i sina berättelser, men få eller ingen hade brytt sig om att skapa en trovärdig och underhållande bakgrund till hur denna magi fungerade, dess samhälleliga effekter och hur den lärdes ut.

”Wizards are usually elderly or ageless Gandalfs, quite rightly and archetypically. But
what were they before they had white beards? How did they learn what is obviously an erudite and dangerous art? Are there colleges for young wizards?”

–Ursula K. Le Guin, ur The Language of the Night

Vissa har pekat på just detta som det mest innovativa i trilogin: en skola för trollkarlar (släng dig i väggen J. K.), men detta är mest en charmig detalj som uppenbarligen hade en betydligt större kommersiell potential än vad de flesta kunde ha anat. Nej, det är tre saker som gör Övärldstrilogin intressant: den taoistiska livsåskådning som den ger utryck för, den jungianskt (tydligen omedvetet) influerade symboliken och skildringen av magi/språk.

Magi som konst och lek

Jag ska inte säga något mer om handlingen eftersom jag förutsätter att ni redan har läst dessa fantastiska böcker. Har ni av någon outgrundlig anledning inte gjort detta så föreslår jag att ni masar er iväg till närmaste bibliotek och omedelbart lånar böckerna i trilogin: Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden. Det finns även en fjärde del – Tehanu – som Le Guin skrev på 90-talet, åtminstone delvis för att desarmera en hel del kritik hon fått utstå från feministiska kretsar (anledning var att Le Guin, som är en mycket tongivande person inom modern feminism, i böckerna tycks upprätthålla en del av de patriarkaliska värderingar och fördomar som dominerade både fantasyn och samhället i övrigt). Oavsett det goda syftet så är Tehanu inte speciellt lyckad ur ett litterärt perspektiv. Den är en nödtorftigt maskerad politisk pamflett, ett appendix som klistrats på ett redan existerande verk, och i stället för att tillföra något till läsupplevelsen så urholkar boken tyvärr litet av originaltrilogins kraft och vision; som så ofta blir fallet, hur gott än syftet är. Den är ändå värd att läsa då den besvarar vissa frågor som kvarstod sedan Den yttersta stranden, skapar en viss maskulin-feminin balans och dessutom har så goda intentioner.
   Även om den grundläggande historien, allra främst i Trollkarlen från Övärlden, har vissa tekniska brister och logiska luckor så fungerar det ändå. Illusionen förblir intakt tack vare den originella inramningen och den starkt simplifierade och just därför så effektiva berättartekniken (om böckerna hade skrivits idag hade de garanterat varit tre gånger så långa men knappast lika bra). Och en av de saker som fungerar bäst är hennes idé om språket som makt.
   Att den som har orden i sin makt också behärskar människorna (och därmed världen) är allmänt känt och föga konstigt: civilisation är detsamma som komunikation med många individer kontra barbariets stambegränsade dialog. Men Le Guin har dragit detta till sin spets i och med Övärlden och dess speciella namnmagi. I bibeln skapades världen när Gud sade ”Varde ljus”. I Silmarillion får vi veta att Midgård skapades av ordet ”Eä!”. I Le Guins version är ordet ”Eá”, men där upphör likheterna. I stället för att skildra språket som ett gudomligt verktyg, som de efterföljande människorna endast använda för att prata, sjunga, leka med, så har det i Le Guins version fått en mycket större betydelse. I Övärlden är språket magin.
   Som Le Guin såg det var magi en konstart, något som följde sina egna men specifika lagar och kunde läras ut – så länge som lärjungen hade talang för det, precis som att måla eller skriva. Den form av magi som hon skildrar är en sorts namnmagi. Allt – naturfenomen, djur, människor, drakar – har ett namn på det äldre språket, känner trollkarlen till namnet ger det honom också makt över personen/objektet. Det ska sägas att det talas många språk i Övärlden, och det är endast det äldre språket som har denna kraft.
   Detta är uppenbarligen ett resultat av Le Guins antropologiska bakgrund, denna form av namnmagi förekommer ofta i myter och legender och i många naturfolks ritualer (för den som är intresserad av en fördjupning i detta så tar Sir James Frazer upp det i sitt portalverk Den gyllene grenen, en av de böcker – tillsammans med Joseph Cambells The Hero of a Thousand Faces – som betytt mest för fantasyns akademiska utveckling).

Eá

I Övärlden är det äldre språket det språk som drakarna talar, och det är studiet av detta som större delen av en magikers utbildning består av. Vi får också veta att drakarnas språk är en förlängning av deras existens. Språket är inget de lär sig – de är själva språket, vilket ger en ytterligare dimension åt dess mytiska aspekt. Parallellen till Tetragramaton och idén om Guds sanna namn (det som döljer sig bakom bokstavskombinationer som YHVE och så vidare) är uppenbar, men här har i stort sett alla ord någon form av makt, i stället för ett enda ord som har all makt.
   Le Guin är långt den ende som utvecklat språket åt detta håll, i till exempel Frank Herberts Dune har Bene Gesserit-häxorna makten att kontrollera svagare individer med bara sin röst, och protagonisten Muad´Dibs anhängare använder sig senare av hans eget namn – artficiellt förstärkt – som ett förstörelsevapen. Men detta är egentligen ett rejält kliv tillbaka. I det första fallet är det mest en fråga om avancerad hypnos och i det andra … tja, är inte själva konceptet lite väl fånigt? När man skjuter på folk dör de, det är en sak. Men att säga ”hoppande ökenråtta” och sen förvänta sig att folk ska ta på allvar att det fungerar ännu bättre … Nåja. Hursomhelst är det typiskt för Herbert och hela hans generation av SF-dinosaurier att ordens kraft endast kan användas som vapen. Le Guin låter sig inte begränsas på detta sätt.
   Det har sagts att denna form av magi inte går att kombinera med kristendomens (eller Islams eller judendomens) dogmer och föreställningar om en allsmäktig Gud och det stämmer (Och så tror kyrkan att J.K. Rowling skriver subversiva böcker. De skulle bara veta …). Varje gång en av Le Guins magiker använder sig av magi – till och med om det är negativ, destruktiv magi – så använder de sig av detta ursprungliga språk, drakarnas språk. Och eftersom det var detta språk som den mytiske Segoi -– som också visar sig vara protagonisten Ged – använde sig av när han skapade Övärlden så blir varje magisk handling också en en sorts skapelseakt. Människan har övergivit vår religiöst determinerade roll som imitatörer och nickedockor och givit sig in på förbjudet territorium. Människan har, via Ordet, transformerats till Gud.