filosoferar
– begreppsförvirringen hos de lärda
För ett tag sedan satt jag och åt en förträfflig middag med bland annat en ung dam som är framträdande i rollspelskretsar. Någonstans mellan förrätt och varmrätt berättade hon om hur hon träffat en ung litteraturvetare som på blodigt allvar försökte förklara för henne vad olika fantasytermer betydde. Detta var den mest hårresande: "High fantasy kallar man böcker som skildrar människor från vår moderna värld som förflyttas till en fantasymiljö" (t. ex. C.S. Lewis Narnia-böcker). Denne person hade tydligen skrivit en b-uppsats i litteraturvetenskap om detta, och inte blivit motsagd.
XVad lär vi oss av detta? Att om du ska läsa litteraturvetenskap så är fantasy ett bra ämne att skriva om; eftersom ingen annan kan något om ämnet kan du komma undan med vad som helst. Men också att det uppenbarligen råder en viss begreppsförvirring inom fantasyläsare, även inom högre nivåer av akademiana. Att vissa litterära spörsmål är många tretton- fjortonåriga fantasyläsare uppenbarligen mer insatta i än tjugo- trettioåriga litteraturvetare. Det känns väl lite skönt?
XFör att vara helt säker på att ingen ska vara det minsta osäker ska jag berätta vad "High" eller "Heroic fantasy" faktiskt är för något. Tyvärr kommer detta att vara självklart för många läsare, men ni får väl hoppa över denna paragraf.
X"High" även kallad "heroic" fantasy är den mest traditionella och välkända formen av fantasy. Den utspelar sig alltid i en sekundär värld, oftast med en civilisationsgrad som överensstämmer med vår medeltid. Magi är nästan alltid en viktig ingrediens, liksom i och för sig i nästan all annan fantasy. Varelser, humanoida och inte, som inte hör hemma i vår egen fauna, allt från alver och drakar till orcher och ... vad det nu är. En episk berättarstil (därav en annan synonym för samma undergenre; "epic" fantasy) är om inte ett krav så åtminstone mycket vanligt förekommande.
XOch slutligen är den grundläggande tematiken oftast uppbyggd runt en konflikt mellan David och Goliat, mellan den unge och till en början bedrägligt svage protagonisten, och den mäktiga och synbart överlägsna manifestationen av all världens ondska. David vinner alltid eftersom hur mäktig Goliat än är har han alltid en Akilleshäl, en självförvållad blotta i garden. Sensmoralen är vanligtvis att ondskan är sin egen värsta fiende och förtär sig själv. Att överlägsen ondska och den makt som detta kan medföra alltid skapar en fatal brist på självinsikt. Att Goliat, Sauron eller vad de nu heter förlorar inte mot hober, herdar och kökspojkar för att de är onda, utan för att de är korkade.
XDet dyker också upp nya genrebeteckningar hela tiden, ofta beroende av misstag och feltolkningar, både från läsarna och från kritiker. När missförståndet upprepats tillräckligt många gånger blir det en accepterad term. Exakt samma scenario som när nya ord dyker upp i vårt språk. Har du en term som du undrar över, en kategori/undergenre inom fantasy som du känner dig osäker på? Skriv så ska vi se om vi inte kan åtgärda problemet.
XVad lär vi oss av detta? Att om du ska läsa litteraturvetenskap så är fantasy ett bra ämne att skriva om; eftersom ingen annan kan något om ämnet kan du komma undan med vad som helst. Men också att det uppenbarligen råder en viss begreppsförvirring inom fantasyläsare, även inom högre nivåer av akademiana. Att vissa litterära spörsmål är många tretton- fjortonåriga fantasyläsare uppenbarligen mer insatta i än tjugo- trettioåriga litteraturvetare. Det känns väl lite skönt?
XFör att vara helt säker på att ingen ska vara det minsta osäker ska jag berätta vad "High" eller "Heroic fantasy" faktiskt är för något. Tyvärr kommer detta att vara självklart för många läsare, men ni får väl hoppa över denna paragraf.
X"High" även kallad "heroic" fantasy är den mest traditionella och välkända formen av fantasy. Den utspelar sig alltid i en sekundär värld, oftast med en civilisationsgrad som överensstämmer med vår medeltid. Magi är nästan alltid en viktig ingrediens, liksom i och för sig i nästan all annan fantasy. Varelser, humanoida och inte, som inte hör hemma i vår egen fauna, allt från alver och drakar till orcher och ... vad det nu är. En episk berättarstil (därav en annan synonym för samma undergenre; "epic" fantasy) är om inte ett krav så åtminstone mycket vanligt förekommande.
XOch slutligen är den grundläggande tematiken oftast uppbyggd runt en konflikt mellan David och Goliat, mellan den unge och till en början bedrägligt svage protagonisten, och den mäktiga och synbart överlägsna manifestationen av all världens ondska. David vinner alltid eftersom hur mäktig Goliat än är har han alltid en Akilleshäl, en självförvållad blotta i garden. Sensmoralen är vanligtvis att ondskan är sin egen värsta fiende och förtär sig själv. Att överlägsen ondska och den makt som detta kan medföra alltid skapar en fatal brist på självinsikt. Att Goliat, Sauron eller vad de nu heter förlorar inte mot hober, herdar och kökspojkar för att de är onda, utan för att de är korkade.
XDet dyker också upp nya genrebeteckningar hela tiden, ofta beroende av misstag och feltolkningar, både från läsarna och från kritiker. När missförståndet upprepats tillräckligt många gånger blir det en accepterad term. Exakt samma scenario som när nya ord dyker upp i vårt språk. Har du en term som du undrar över, en kategori/undergenre inom fantasy som du känner dig osäker på? Skriv så ska vi se om vi inte kan åtgärda problemet.
