presenterar
– Dansande kelter och rasande nordmän
Under det förra sekelskiftet svärmade flera av våra nationalskalder för en sorts märklig och illa underbyggd vikingaromantik, som sedan återkommit i snarlika skepnader så fort nationalismens vindar återigen svept över Sverige. Häpnadsväckande ofta i kombination med olika kulturyttringar (nu senast i musikalisk form, med anmärkningsvärt usla grupper som Ultima Thule och Nordman). Måhända är det något liknande som ligger bakom den anglosaxiska så kallade nykeltiska/pankeltiska vågen. Kanske upplever både författare och läsare i dessa sökande, föränderliga och sekulariserade tider att det keltiska arvet är mer genuint, mer ursprungligt än den importerade sydeuropeiska och kristna kulturen.
Lika lite som i det nordiska fallet, är det här ett nytt fenomen. Författare har använt sig av detta historiska eller mytiska material nästan sedan dagen då det upphörde att vara aktuellt och i stället blev ”the stuff that legends are made of”. Förmodligen stod det en kille med gåspenna i högsta hugg två dagar efter slaget vid Salisbury Down och frågade alla i närheten ”Men alltså, den här Arthur … vilken sorts person var han egentligen?”
Men nykelternas inflytande på samhället i helhet har varit betydligt större än de nordiska nyhedningarnas (för övrigt ett uttryck som lika gärna kan appliceras på nykelterna). I Norden, speciellt sedan andra världskriget, har det sällan sträckt sig längre än till torshammare och t-shirtar med trycket ”För nordmännens raseri, bevare oss herren Gud”, burna av blonda unga män i folkparker och konsertlokaler. Nykelternas inflytande kan däremot spåras nästan överallt i samhället, t. ex är mycket av den så omtalade ”New age”-rörelsen keltiskt inspirerat och de flestas mammor (eller fastrar, eller storasystrar eller …) har väl sett Riverdance.
Precis som i Norden är det keltiska arvet egentligen inte en fråga om en sammanhängande, enhetlig kultur vilket man lätt kan tro om det enda man utsatts för är säckpipor, unga män med solkors och Michael Flatley. Det är snarast en fråga om ett flertal geografiskt separerade rester av en folkgrupp som dock har ett förflutet, samt delar av ett språk gemensamt.
Det finns rester av keltisk kultur på Irland, i Skottland, i Wales, i Cornwall, i Bretagne och i Galicien. Folkgrupperna talar olika dialekter och kan endast i undantagsfall kommunicera med varandra, de har övervägande olika myter och legender, olika musikinstrument, olika traditioner … ändå envisas de flesta med att klumpa ihop allt till en enda, pankeltisk, röra. Och visst är det en romantiskt tilltalande tanke; en enad keltisk kultur och nation som skulle kunna göra sin röst hörd gentemot den kristna central- och sydeuropeiska kulturen, druidernas revansch på prästerna. I realiteten är det inte så lätt att överbrygga tusen år av separation med politisk retorik, dessutom är det just den keltiska kultursfärens utanförskap som attraherar många.
De få kvarvarande kelterna – alltså de som faktiskt talar någon av dialekterna och lever i något av dessa områden, inte amerikanska eller svenska new age-människor i medelåldern som älskar Riverdance – är själva sinnebilden för uttrycket ”the folk on the fringe”. Det är symptomatiskt att alla keltiska folkgrupper lever vid kusten, alltid längst ut, längst ner, eller högst upp i sina respektive länder, oftast så långt bort från centrum man kan komma. Man kan dock tolka detta på olika sett; antingen som om att de fördrivits så långt det bara går från ländernas ekonomiska och politiska maktcentra (Paris, London etc.), eller att de själva valt att leva så långt bort som möjligt från den plats där deras förtryckare befinner sig. Förtryck har det nämligen alltid varit fråga om. De keltiska språken har, i stort sett fram till nu, varit förbjudna i deras respektive länder, likaså berättelserna och sångerna. Men nu börjar vi närma oss Braveheart-territorium …
Vissa av er undrar säkert vad allt detta har med fantasy att göra. Jo, det är så att jag framöver tänkte skriva några krönikor om såväl de författare som låtit sig inspireras av det keltiska som det nordiska arvet, samt om några myter och legender från dessa kulturer, men jag kände att jag behövde dra förutsättningarna först, speciellt för dem som inte var så insatta i den historiska bakgrunden. Se det som en extra (liten) historielektion, främst för dem av er som avfärdat keltisk kultur som säckpipor och steppande fånar.
Lika lite som i det nordiska fallet, är det här ett nytt fenomen. Författare har använt sig av detta historiska eller mytiska material nästan sedan dagen då det upphörde att vara aktuellt och i stället blev ”the stuff that legends are made of”. Förmodligen stod det en kille med gåspenna i högsta hugg två dagar efter slaget vid Salisbury Down och frågade alla i närheten ”Men alltså, den här Arthur … vilken sorts person var han egentligen?”
Men nykelternas inflytande på samhället i helhet har varit betydligt större än de nordiska nyhedningarnas (för övrigt ett uttryck som lika gärna kan appliceras på nykelterna). I Norden, speciellt sedan andra världskriget, har det sällan sträckt sig längre än till torshammare och t-shirtar med trycket ”För nordmännens raseri, bevare oss herren Gud”, burna av blonda unga män i folkparker och konsertlokaler. Nykelternas inflytande kan däremot spåras nästan överallt i samhället, t. ex är mycket av den så omtalade ”New age”-rörelsen keltiskt inspirerat och de flestas mammor (eller fastrar, eller storasystrar eller …) har väl sett Riverdance.
Precis som i Norden är det keltiska arvet egentligen inte en fråga om en sammanhängande, enhetlig kultur vilket man lätt kan tro om det enda man utsatts för är säckpipor, unga män med solkors och Michael Flatley. Det är snarast en fråga om ett flertal geografiskt separerade rester av en folkgrupp som dock har ett förflutet, samt delar av ett språk gemensamt.
Det finns rester av keltisk kultur på Irland, i Skottland, i Wales, i Cornwall, i Bretagne och i Galicien. Folkgrupperna talar olika dialekter och kan endast i undantagsfall kommunicera med varandra, de har övervägande olika myter och legender, olika musikinstrument, olika traditioner … ändå envisas de flesta med att klumpa ihop allt till en enda, pankeltisk, röra. Och visst är det en romantiskt tilltalande tanke; en enad keltisk kultur och nation som skulle kunna göra sin röst hörd gentemot den kristna central- och sydeuropeiska kulturen, druidernas revansch på prästerna. I realiteten är det inte så lätt att överbrygga tusen år av separation med politisk retorik, dessutom är det just den keltiska kultursfärens utanförskap som attraherar många.
De få kvarvarande kelterna – alltså de som faktiskt talar någon av dialekterna och lever i något av dessa områden, inte amerikanska eller svenska new age-människor i medelåldern som älskar Riverdance – är själva sinnebilden för uttrycket ”the folk on the fringe”. Det är symptomatiskt att alla keltiska folkgrupper lever vid kusten, alltid längst ut, längst ner, eller högst upp i sina respektive länder, oftast så långt bort från centrum man kan komma. Man kan dock tolka detta på olika sett; antingen som om att de fördrivits så långt det bara går från ländernas ekonomiska och politiska maktcentra (Paris, London etc.), eller att de själva valt att leva så långt bort som möjligt från den plats där deras förtryckare befinner sig. Förtryck har det nämligen alltid varit fråga om. De keltiska språken har, i stort sett fram till nu, varit förbjudna i deras respektive länder, likaså berättelserna och sångerna. Men nu börjar vi närma oss Braveheart-territorium …
Vissa av er undrar säkert vad allt detta har med fantasy att göra. Jo, det är så att jag framöver tänkte skriva några krönikor om såväl de författare som låtit sig inspireras av det keltiska som det nordiska arvet, samt om några myter och legender från dessa kulturer, men jag kände att jag behövde dra förutsättningarna först, speciellt för dem som inte var så insatta i den historiska bakgrunden. Se det som en extra (liten) historielektion, främst för dem av er som avfärdat keltisk kultur som säckpipor och steppande fånar.
