presenterar
– Dö, Michael Flatley, Dö!
Förra gången utlovade jag att skriva lite mer om keltiska och nordiska strömningar inom fantasy och vi börjar med det keltiska arvet och de författare som låtit sig inspireras av dessa myter och legender.
För det mesta utgår moderna fantasyförfattare från en ganska rik och brokig tradition av tolkningar och omtolkningar av några få ”källtexter”. Till exempel så är de flesta som i dag skriver om Arthur mer inspirerade av samtida författare och modern sensibilitet – Som T. H. White, Marion Zimmer Bradley och Mary Stewart – än av de tidigaste förlagor vi känner till: Geoffrey Monmouth, Chretien de Troyes eller Thomas Malory. Den främsta anledningen till detta är förstås att dessa tidiga verk är mycket svårgenomträngliga för en modern läsare, inte bara språk utan även seder och bruk, ja, hela tankesättet och livsstilen har förändrats så mycket att det blir oerhört svårt att förstå allt. Å andra sidan är det egentligen omöjligt att läsa Strindberg nuförtiden utan en gedigen notapparat, om inte en stor del av betydelsen och referenserna ska gå förlorat, och han var ändå verksam för bara ett drygt sekel sedan.
De källtexter som är de primära i keltisk fantasy är de nämnda legenderna och sagorna om Arthur, dock mer för bifigurerna Merlin och Morgan Le Fay, samt den geografiska inramningen, än för sin faktiska innehåll då Arthurgestalten egentligen förknippas lite för starkt med senare erövrare som saxare och normander. Arthur är, även om det är en senare uppfinning, en på tok för kristen figur för att vara en övertygande kelt. Andra källtexter är det mytomspunna verket Mabinogion, de återstående fragmenten av den brittiska/walesiska, keltiska historieskatten. Det är betydligt fler som pratar om Mabinogion än som har läst den, men utan dessa få överlevande sagor och legender skulle vi knappt veta någonting om det keltiska arvet. Författare som använt sig av Mabinogion i hög (men varierande) utsträckning är bland annat Lloyd Alexander, Katherine Kurtz, Susan Cooper, Kenneth Morris och Robert Holdstock.
Skotsk kelticism har fått mindre uppmärksamhet, åtminstone fram tills nyligen (jag trodde nog att till exempel filmen Braveheart borde ha inneburit ett uppsving för den skotska, keltiska historien, men så tycks inte ha blivit fallet. För den filmiskt och keltiskt intresserade rekommenderas dock The Wickerman från 1973, med Christopher Lee i en av huvudrollerna, som förvisso inte är fantasy men som handlar om keltisk religion i modern tappning). Kanske har det fått för dåligt rykte av mindre seriösa författares försök att romantisera ett under långa tider förskräckligt förflutet, med förföljelser, förtryck och förräderi som stående inslag. Den enda fantasyförfattare som skrivit övertygande om skotska legender är Michael Scott Rohan i The Lords of the Middle Air.
Irländsk kelticism har däremot varit framgångsrik under många år, och kan nuförtiden nästan utmana den walesiska/Arthurianska. Först och främst finns det en mycket levande muntlig berättartradition på Irland, och folksagor och legender har regelbundet nedtecknats och därmed bevarats. Klassiska iriska hjältar som Cucuhalain återkommer ständigt i såväl litteratur som i vardagslag och förblir levande och vitala. Författare som Lord Dunsany och Flann O´Brien väver med mycket gott resultat in sin barndoms sagors väsen och personer.
Det finns också ett flertal andra författare som använt sig av företrädesvis iriska myter och legender men inte använt källtexterna ”rakt av” i samma utsträckning, utan ofta mer som allmän inspirationskälla (det som av vissa kallats ”pankeltisk” eller, ännu mer elakt, ”Barbara Cartland-celtic”), dessa inkluderar: Katherine Kerr, Joy Chant, Patricia Kennealy-Morrison och Diana L. Paxon, och många, många fler …
För det mesta utgår moderna fantasyförfattare från en ganska rik och brokig tradition av tolkningar och omtolkningar av några få ”källtexter”. Till exempel så är de flesta som i dag skriver om Arthur mer inspirerade av samtida författare och modern sensibilitet – Som T. H. White, Marion Zimmer Bradley och Mary Stewart – än av de tidigaste förlagor vi känner till: Geoffrey Monmouth, Chretien de Troyes eller Thomas Malory. Den främsta anledningen till detta är förstås att dessa tidiga verk är mycket svårgenomträngliga för en modern läsare, inte bara språk utan även seder och bruk, ja, hela tankesättet och livsstilen har förändrats så mycket att det blir oerhört svårt att förstå allt. Å andra sidan är det egentligen omöjligt att läsa Strindberg nuförtiden utan en gedigen notapparat, om inte en stor del av betydelsen och referenserna ska gå förlorat, och han var ändå verksam för bara ett drygt sekel sedan.
De källtexter som är de primära i keltisk fantasy är de nämnda legenderna och sagorna om Arthur, dock mer för bifigurerna Merlin och Morgan Le Fay, samt den geografiska inramningen, än för sin faktiska innehåll då Arthurgestalten egentligen förknippas lite för starkt med senare erövrare som saxare och normander. Arthur är, även om det är en senare uppfinning, en på tok för kristen figur för att vara en övertygande kelt. Andra källtexter är det mytomspunna verket Mabinogion, de återstående fragmenten av den brittiska/walesiska, keltiska historieskatten. Det är betydligt fler som pratar om Mabinogion än som har läst den, men utan dessa få överlevande sagor och legender skulle vi knappt veta någonting om det keltiska arvet. Författare som använt sig av Mabinogion i hög (men varierande) utsträckning är bland annat Lloyd Alexander, Katherine Kurtz, Susan Cooper, Kenneth Morris och Robert Holdstock.
Skotsk kelticism har fått mindre uppmärksamhet, åtminstone fram tills nyligen (jag trodde nog att till exempel filmen Braveheart borde ha inneburit ett uppsving för den skotska, keltiska historien, men så tycks inte ha blivit fallet. För den filmiskt och keltiskt intresserade rekommenderas dock The Wickerman från 1973, med Christopher Lee i en av huvudrollerna, som förvisso inte är fantasy men som handlar om keltisk religion i modern tappning). Kanske har det fått för dåligt rykte av mindre seriösa författares försök att romantisera ett under långa tider förskräckligt förflutet, med förföljelser, förtryck och förräderi som stående inslag. Den enda fantasyförfattare som skrivit övertygande om skotska legender är Michael Scott Rohan i The Lords of the Middle Air.
Irländsk kelticism har däremot varit framgångsrik under många år, och kan nuförtiden nästan utmana den walesiska/Arthurianska. Först och främst finns det en mycket levande muntlig berättartradition på Irland, och folksagor och legender har regelbundet nedtecknats och därmed bevarats. Klassiska iriska hjältar som Cucuhalain återkommer ständigt i såväl litteratur som i vardagslag och förblir levande och vitala. Författare som Lord Dunsany och Flann O´Brien väver med mycket gott resultat in sin barndoms sagors väsen och personer.
Det finns också ett flertal andra författare som använt sig av företrädesvis iriska myter och legender men inte använt källtexterna ”rakt av” i samma utsträckning, utan ofta mer som allmän inspirationskälla (det som av vissa kallats ”pankeltisk” eller, ännu mer elakt, ”Barbara Cartland-celtic”), dessa inkluderar: Katherine Kerr, Joy Chant, Patricia Kennealy-Morrison och Diana L. Paxon, och många, många fler …
