presenterar
– Och så de rasande nordmännen!
I två krönikor har jag berättat lite allmänt och ytligt om keltiska och nordiska strömningar i fantasy, samt lite mer specifikt om keltisk fantasy. Det har blivit dags att avsluta detta tema med att titta lite mer ingående på nordiskt inspirerad fantasy.
Även om, som vi redan konstaterat, många författare, diktare, konstnärer och musiker låtit sig inspireras av en romantiserad bild av våra förfäder vikingarna så är det förvånansvärt få som lyckats skriva vettig vikingafantasy. Däremot är den nordiska och skandinaviska mytologin oerhört viktig som inspiration för de tidigaste verken i modern fantasy.
William Morris, som tillsammans med George MacDonald kan sägas vara fantasygenrens fader, var klart inspirerad av nordisk mytolgi (vilket för övrigt var oerhört trendigt under denna period, inte bara i skandinavien utan även i Storbritannien). Även keltisk mysticism fick ett stort uppsving som varade ända fram till sekelskiftet – när skillnaden mellan naturromantik och fin-de-siecle-dekadens blev lite för tydlig för att ignoreras – och passade väl in i tidens romantiska sökande efter det ”äkta”, det ”naturliga” och det ”ursprungliga”. William Morris är annars mest ihågkommen för att ha varit den ledande teoretikern och utövaren av ”the arts and crafts movement” och de pre-rafaelitiska målarna.
Men få läser William Morris idag och hans betydelse är idag ganska liten. Detsamma kan inte sägas om J.R.R. Tolkien. Tolkien var oerhört intresserad av nordisk mytologi vilket kanske allra tydligast avspeglas i hans persongalleri, där ett antal personer lånat namn från Eddan. Tolkien har också, i egenskap av lingvist, gjort ett stort och betydelsefullt arbete med den (tillsammans med Eddan, eller rättare sagt Eddorna) allra mest betydelsefulla texten från vår nordiska forntid: Beowolf. Hans översättnings- och tolkningsarbete med denna vår kulturs äldsta text har med rätta av hyllats av andra forskare. Faktum är att Tolkien var så intresserad av nordisk mytologi och språk att han lärde sig att läsa flera skandinaviska språk hjälpligt.
Tyvärr så har de flesta av Tolkiens modernare efterföljare (som med allt annat) valt att ignorera den subtila influenserna och endast kopierat det mest spektakulära. Så de få som valt att skriva nordiskt influerad fantasy har ofta hamnat i ”hack´n slash”-facket, och tack och lov snabbt glömts bort. Det vore logiskt att tro att skandinaviska författare skulle ha lättare för att skriva vikingafantasy, men trots att några enstaka författare (t. ex Sven Christer Swahn) har försökt har hittills egentligen ingen skrivit någon riktigt framgångsrik sådan. Kanske är just vår bild av den kulturen så överdriven och pastischerad redan från början att det blir en ofrivillig parodi hur man än gör det.
Dessutom har inte svenska förlag gjort saken bättre när de publicerat hysteriskt dåliga beställningsjobb som t. ex Demonjägaren, skriven av William King (officiellt. Ryktet säger att boken i själva verket är till största delen skriven av en annan välrenomerad svensk fantasyförfattare. Det är förmodligen sant eftersom han också skrev den planerade tredje delen i serien, som dock aldrig gavs ut, men som undertecknad läste som manus och fick många goda skratt av). Däremot har den finske författaren Arto Paasilinna i Åskgudens son skapat något som kanske är den främsta moderna omtolkningen av den nordiska mytologin.
Men inte bara skandinaver skriver dålig vikingafantasy: amerikanen Mickey Zucker Reicherts Bifrost Guardians är riktigt usel, Och de två efterföljande trilogierna om Renshai är inte mycket bättre. Men det finns också de som är ganska eller riktigt bra: Paul Andersons Broken Sword, och The Last Viking. Diana Paxons Wodans Children och Peake Godwins The Tower of Beowolf.
Det absolut bästa verket i genren är i stället skapat av en skotte: Michael Scott Rohan. Rohan, som inledde lite trevande i The Ice King tillsammans med Alan Scott, har forskat i vikingakultur och valde i sitt mästerverk The Winter of the World att låta sig inspireras av ett av de mest annorlunda och svartsynta styckena ur Eddan: Kvädet om Volund. The Winter of the World är ett mästerverk, inte bara i den undergenre, utan i jämförelse med all fantasy.
Intressant är också att vissa författare valt att använda båda motiven – nordiskt och keltiskt – samtidigt, allra främst A. A. Attanasio i hans omtolkning av Arthurmyten. Och så förstås de författare som rör sig fritt mellan många olika sorters myter, till exempel Jane Lindskold och Neil Gaiman …
Även om, som vi redan konstaterat, många författare, diktare, konstnärer och musiker låtit sig inspireras av en romantiserad bild av våra förfäder vikingarna så är det förvånansvärt få som lyckats skriva vettig vikingafantasy. Däremot är den nordiska och skandinaviska mytologin oerhört viktig som inspiration för de tidigaste verken i modern fantasy.
William Morris, som tillsammans med George MacDonald kan sägas vara fantasygenrens fader, var klart inspirerad av nordisk mytolgi (vilket för övrigt var oerhört trendigt under denna period, inte bara i skandinavien utan även i Storbritannien). Även keltisk mysticism fick ett stort uppsving som varade ända fram till sekelskiftet – när skillnaden mellan naturromantik och fin-de-siecle-dekadens blev lite för tydlig för att ignoreras – och passade väl in i tidens romantiska sökande efter det ”äkta”, det ”naturliga” och det ”ursprungliga”. William Morris är annars mest ihågkommen för att ha varit den ledande teoretikern och utövaren av ”the arts and crafts movement” och de pre-rafaelitiska målarna.
Men få läser William Morris idag och hans betydelse är idag ganska liten. Detsamma kan inte sägas om J.R.R. Tolkien. Tolkien var oerhört intresserad av nordisk mytologi vilket kanske allra tydligast avspeglas i hans persongalleri, där ett antal personer lånat namn från Eddan. Tolkien har också, i egenskap av lingvist, gjort ett stort och betydelsefullt arbete med den (tillsammans med Eddan, eller rättare sagt Eddorna) allra mest betydelsefulla texten från vår nordiska forntid: Beowolf. Hans översättnings- och tolkningsarbete med denna vår kulturs äldsta text har med rätta av hyllats av andra forskare. Faktum är att Tolkien var så intresserad av nordisk mytologi och språk att han lärde sig att läsa flera skandinaviska språk hjälpligt.
Tyvärr så har de flesta av Tolkiens modernare efterföljare (som med allt annat) valt att ignorera den subtila influenserna och endast kopierat det mest spektakulära. Så de få som valt att skriva nordiskt influerad fantasy har ofta hamnat i ”hack´n slash”-facket, och tack och lov snabbt glömts bort. Det vore logiskt att tro att skandinaviska författare skulle ha lättare för att skriva vikingafantasy, men trots att några enstaka författare (t. ex Sven Christer Swahn) har försökt har hittills egentligen ingen skrivit någon riktigt framgångsrik sådan. Kanske är just vår bild av den kulturen så överdriven och pastischerad redan från början att det blir en ofrivillig parodi hur man än gör det.
Dessutom har inte svenska förlag gjort saken bättre när de publicerat hysteriskt dåliga beställningsjobb som t. ex Demonjägaren, skriven av William King (officiellt. Ryktet säger att boken i själva verket är till största delen skriven av en annan välrenomerad svensk fantasyförfattare. Det är förmodligen sant eftersom han också skrev den planerade tredje delen i serien, som dock aldrig gavs ut, men som undertecknad läste som manus och fick många goda skratt av). Däremot har den finske författaren Arto Paasilinna i Åskgudens son skapat något som kanske är den främsta moderna omtolkningen av den nordiska mytologin.
Men inte bara skandinaver skriver dålig vikingafantasy: amerikanen Mickey Zucker Reicherts Bifrost Guardians är riktigt usel, Och de två efterföljande trilogierna om Renshai är inte mycket bättre. Men det finns också de som är ganska eller riktigt bra: Paul Andersons Broken Sword, och The Last Viking. Diana Paxons Wodans Children och Peake Godwins The Tower of Beowolf.
Det absolut bästa verket i genren är i stället skapat av en skotte: Michael Scott Rohan. Rohan, som inledde lite trevande i The Ice King tillsammans med Alan Scott, har forskat i vikingakultur och valde i sitt mästerverk The Winter of the World att låta sig inspireras av ett av de mest annorlunda och svartsynta styckena ur Eddan: Kvädet om Volund. The Winter of the World är ett mästerverk, inte bara i den undergenre, utan i jämförelse med all fantasy.
Intressant är också att vissa författare valt att använda båda motiven – nordiskt och keltiskt – samtidigt, allra främst A. A. Attanasio i hans omtolkning av Arthurmyten. Och så förstås de författare som rör sig fritt mellan många olika sorters myter, till exempel Jane Lindskold och Neil Gaiman …
