presenterar
– En drömmares berättelser – Edward John Moreton Drax Plunkett, 18:e baronen av Dunsany
I I met with Death in his country,
With his scythe and his hollow eye
Walking the roads of Belgium.
I looked and he passed me by.
Since he passed me by in Plug Street,
In the wood of the evil name,
I shall not now lie with the heroes,
I shall not share their fame;
I shall never be as they are,
A name in the land of the Free,
Since I looked on Death in Flanders
And he did not look at me.
– Ur Songs From an Evil Wood
Även om Lord Dunsanys storhet knappast låg i hans lyrik (en rejäl underdrift faktiskt) så är Songs From an Evil Wood intressant för att den är så representativ för hela hans författargärning. Den är uppdelad i tre delar, där det mellan varje del uppstår en tämligen dramatisk glidning mellan ämne, stil och stämning. På 14 strofer kastas läsaren mellan klassiska fantasy/fabelmotiv och krass realism, och ibland en kombination av dessa. För Dunsany var uppenbarligen skillnaden mellan verklighet och dröm betydligt mindre tydlig än för de flesta andra.
Författare brukar sällan vara lika intressanta till sin personlighet som deras verk, och vad kan man annat vänta sig av en yrkeskår som till största delen sitter ensamma på sin kammare och skriver (en irländsk bekant till mig kände J.R.R. Tolkien på den tiden när det begav sig, och han svär på att Tolkien var den i särklass tråkigaste människa han någonsin träffat). Men det finns självklart undantag: Rimbaud, Byron och Wilde är bara några namn som spontant dyker upp i huvudet. Ett annat är Edward John Moreton Drax Plunkett, mer känd som Lord Dunsany.
Edward Plunkett föddes 24 juli 1878 i London som ende son och arvtagare till den äldsta adelsätten på Irland. De normandiska förfäderna hade först hjälpt Wilhelm erövraren att invadera england och sedan även assisterat Henrik II i hans erövring av Irland. Delvis som tack för detta belönades de med stora förläningar i såväl England som på Irland, främst godsen Dunsany och Fingall. Från 1439 och framåt – när adelsskapet inrättades – styrde Dunsanys över betydande delar av county Meath på Irland.
Från ett ganska mörkt förflutet som rövarbaroner blev ätten Dunsany i och med adelsskapet succesivt alltmer accepterad och under århundradena kom familjen att tjäna den brittiska kronan i många olika kapaciteter, vid ett tillfälle t.o.m. som irlands vicekung. Den Dunsany som vi ska inrikta oss på – Edward – tillträdde sin titel 1899, blott tjugo år gammal. Den 18:e lorden var utbildad vid Eton och Sandhurst, deltog i Boerkriget och första världskriget. Han var en känd cricket- och schackspelare med politiska ambitioner som vid tre brittiska kröningar företrädde irländska nationen. För de flesta skulle detta ha varit nog, men för Dunsany var dessa saker i grund och botten oviktiga. Det som var viktigt och som definierade honom som person var hans författarskap.
Lord Dunsany fick sin första text, dikten Rhymes From a Suburb, publicerad 1896, knappt 18 år fyllda. Av en händelse var det samma år som hans mest uppenbara föregångare, den pre-rafaelitiska konstnären, författaren (och mycket annat) William Morris dog. Dunsanys författargärning inkluderar lyrik, romaner, dramatik och noveller. Även om vi idag främst minns honom för hans noveller så var han under sin levnad mest känd som dramatiker – han deltog till och med i gruppen runt W.B. Yeats och Lady Gregory och deras Abbey Theatre i Dublin (för de som inte känner till vad detta är så var det ett på sin tid nästan revolutionerande – och mycket politiskt anstruket – teaterprojekt iscensatt av några Irlands mest kända kulturpersonligheter för att återskapa en nationell kulturell och språklig identitet). Relationen till Yeats och Lady Gregory blev dock snabbt ganska frostig, inte konstigt med tanke på att de politiskt stod mycket långt ifrån varandra. Men det var ändå på Yeats uppmaning som Dunsany skrev sin första pjäs The Glittering Gate 1909 vilket banade vägen för den långa karriären som uppburen och framgångsrik dramatiker.
Men det är som förfader till dagens fantasy som han är mest intressant för oss (även Yeats är av intresse, främst som nedtecknare av keltisk folktro och folksagor, men även som mystiker, a lá en modernare William Blake) och den karriären börjar med publicationen av novellsamlingen The Gods of Pegana (1905). I detta verk, bland annat inspirerat av en fiktiv karta han en gång ritat, presenterar han alternativ/sekundärvärlden Pegana och dess gudomliga ursprung, dess mytologi och geografi. Aldrig tidigare hade en så genomtänkt sekundärvärld skapats och den förblev oöverträffad ända fram till publicationen av Sagan om ringen, nästan ett halvt sekel senare.
Lord Dunsanys utforskande av Pegana fortsatte fyra år senare i novellsamlingen Time and the Gods (nyligen återutgiven i Fantasy Masterworks-serien), som, titeln till trots , mer fokuserade på hjältear, hjältemyter och legender från Pegana. Ytterligare två år senare kom novellsamlingen The Sword of Welleran and Other Stories som sätter mäniskorna i centrum, främst då kungar och hjältar, och hur dessa interagerar med gudarna. Den innehåller novellen The Fortress Unvanquishable Save for Sacnoth som utgör den kanske allra tidigaste prototypen (och en förvånansvärt färdig sådan) till hela Sword and Sorcery-genren. De efterföljande böckerna: A Dreamer´s Tales, The Book of Wonder, Fifty-One tales, The Food of Death, Tales of Wonder, The Last Book of kännetecknas alla av en ökande grad av realism, en rörelse bort från traditionella fantasydomäner i allmänhet och Pegana i synnerhet. En känsla av asfalt och diskbänk sänkte sig över sekundärvärlden.
Förutom en ganska misslyckad fantasy-Don Quixote-pastiche – The Chronicles of Rodriguez (1922) –, och den något mer lyckade uppföljaren The Charwoman´s Shadow är det endast en roman han är ihågkommen för: The King of Elflands Daughter (1924). Boken framstår än idag som det kanske viktigaste verket från den pre-Tolkienska perioden och förespeglar inte bara moderna författare som Neil Gaiman och Charles De Lint (m.fl) utan påminner även om äldre författare som Charles Dickens och G.K. Chesterton med sitt moderna sagomotiv och sitt fjäderlätta men ändå charmigt arkaiska språk. Att Dunsany ännu läses beror till stor del på just detta verk och det kan inte nog rekommenderas till alla som har ett genuint fantasyintresse.
Efter denna roman skrev han också en flertal samlingar av skrönor med fantasyinslag – böckerna om Mr. Jorken (1931–1954), men de är inte av så stort intresse för den moderne läsaren. Mer intressant är i så fall hans Science Fiction-roman The Last Revolution (1954)och korrespondensen med Arthur C. Clarke som pågick fram till Dunsanys död 1957.
Det finns mycket mer att säga om Dunsany och hans författargärning, såväl positivt – till exempel att hans enorma och varierade produktivitet gör honom svårklassificerad men därför alltid spännande – som negativt – att hans arkaiska spårkbruk tyvärr har influerat många senare författare som inte alls behärskar det – men jag tror att jag överlåter det sista ordet till Lord Dunsany själv, hans brister som poet till trots:
And lesser journalists have said,
That cannot see such things themselves,
The man is clearly off his head
To write of things like gods and elves.
By walls of cities not of Earth
All wild my winged dreams have run,
And known the demons that had birth
In planets of another sun.
From little fountain-pens they wring
The last wee drop of inky spite;
"We do not like the kind of thing
"That lords," they say, "mostly write."
With his scythe and his hollow eye
Walking the roads of Belgium.
I looked and he passed me by.
Since he passed me by in Plug Street,
In the wood of the evil name,
I shall not now lie with the heroes,
I shall not share their fame;
I shall never be as they are,
A name in the land of the Free,
Since I looked on Death in Flanders
And he did not look at me.
– Ur Songs From an Evil Wood
Även om Lord Dunsanys storhet knappast låg i hans lyrik (en rejäl underdrift faktiskt) så är Songs From an Evil Wood intressant för att den är så representativ för hela hans författargärning. Den är uppdelad i tre delar, där det mellan varje del uppstår en tämligen dramatisk glidning mellan ämne, stil och stämning. På 14 strofer kastas läsaren mellan klassiska fantasy/fabelmotiv och krass realism, och ibland en kombination av dessa. För Dunsany var uppenbarligen skillnaden mellan verklighet och dröm betydligt mindre tydlig än för de flesta andra.
Författare brukar sällan vara lika intressanta till sin personlighet som deras verk, och vad kan man annat vänta sig av en yrkeskår som till största delen sitter ensamma på sin kammare och skriver (en irländsk bekant till mig kände J.R.R. Tolkien på den tiden när det begav sig, och han svär på att Tolkien var den i särklass tråkigaste människa han någonsin träffat). Men det finns självklart undantag: Rimbaud, Byron och Wilde är bara några namn som spontant dyker upp i huvudet. Ett annat är Edward John Moreton Drax Plunkett, mer känd som Lord Dunsany.
Edward Plunkett föddes 24 juli 1878 i London som ende son och arvtagare till den äldsta adelsätten på Irland. De normandiska förfäderna hade först hjälpt Wilhelm erövraren att invadera england och sedan även assisterat Henrik II i hans erövring av Irland. Delvis som tack för detta belönades de med stora förläningar i såväl England som på Irland, främst godsen Dunsany och Fingall. Från 1439 och framåt – när adelsskapet inrättades – styrde Dunsanys över betydande delar av county Meath på Irland.
Från ett ganska mörkt förflutet som rövarbaroner blev ätten Dunsany i och med adelsskapet succesivt alltmer accepterad och under århundradena kom familjen att tjäna den brittiska kronan i många olika kapaciteter, vid ett tillfälle t.o.m. som irlands vicekung. Den Dunsany som vi ska inrikta oss på – Edward – tillträdde sin titel 1899, blott tjugo år gammal. Den 18:e lorden var utbildad vid Eton och Sandhurst, deltog i Boerkriget och första världskriget. Han var en känd cricket- och schackspelare med politiska ambitioner som vid tre brittiska kröningar företrädde irländska nationen. För de flesta skulle detta ha varit nog, men för Dunsany var dessa saker i grund och botten oviktiga. Det som var viktigt och som definierade honom som person var hans författarskap.
Lord Dunsany fick sin första text, dikten Rhymes From a Suburb, publicerad 1896, knappt 18 år fyllda. Av en händelse var det samma år som hans mest uppenbara föregångare, den pre-rafaelitiska konstnären, författaren (och mycket annat) William Morris dog. Dunsanys författargärning inkluderar lyrik, romaner, dramatik och noveller. Även om vi idag främst minns honom för hans noveller så var han under sin levnad mest känd som dramatiker – han deltog till och med i gruppen runt W.B. Yeats och Lady Gregory och deras Abbey Theatre i Dublin (för de som inte känner till vad detta är så var det ett på sin tid nästan revolutionerande – och mycket politiskt anstruket – teaterprojekt iscensatt av några Irlands mest kända kulturpersonligheter för att återskapa en nationell kulturell och språklig identitet). Relationen till Yeats och Lady Gregory blev dock snabbt ganska frostig, inte konstigt med tanke på att de politiskt stod mycket långt ifrån varandra. Men det var ändå på Yeats uppmaning som Dunsany skrev sin första pjäs The Glittering Gate 1909 vilket banade vägen för den långa karriären som uppburen och framgångsrik dramatiker.
Men det är som förfader till dagens fantasy som han är mest intressant för oss (även Yeats är av intresse, främst som nedtecknare av keltisk folktro och folksagor, men även som mystiker, a lá en modernare William Blake) och den karriären börjar med publicationen av novellsamlingen The Gods of Pegana (1905). I detta verk, bland annat inspirerat av en fiktiv karta han en gång ritat, presenterar han alternativ/sekundärvärlden Pegana och dess gudomliga ursprung, dess mytologi och geografi. Aldrig tidigare hade en så genomtänkt sekundärvärld skapats och den förblev oöverträffad ända fram till publicationen av Sagan om ringen, nästan ett halvt sekel senare.
Lord Dunsanys utforskande av Pegana fortsatte fyra år senare i novellsamlingen Time and the Gods (nyligen återutgiven i Fantasy Masterworks-serien), som, titeln till trots , mer fokuserade på hjältear, hjältemyter och legender från Pegana. Ytterligare två år senare kom novellsamlingen The Sword of Welleran and Other Stories som sätter mäniskorna i centrum, främst då kungar och hjältar, och hur dessa interagerar med gudarna. Den innehåller novellen The Fortress Unvanquishable Save for Sacnoth som utgör den kanske allra tidigaste prototypen (och en förvånansvärt färdig sådan) till hela Sword and Sorcery-genren. De efterföljande böckerna: A Dreamer´s Tales, The Book of Wonder, Fifty-One tales, The Food of Death, Tales of Wonder, The Last Book of kännetecknas alla av en ökande grad av realism, en rörelse bort från traditionella fantasydomäner i allmänhet och Pegana i synnerhet. En känsla av asfalt och diskbänk sänkte sig över sekundärvärlden.
Förutom en ganska misslyckad fantasy-Don Quixote-pastiche – The Chronicles of Rodriguez (1922) –, och den något mer lyckade uppföljaren The Charwoman´s Shadow är det endast en roman han är ihågkommen för: The King of Elflands Daughter (1924). Boken framstår än idag som det kanske viktigaste verket från den pre-Tolkienska perioden och förespeglar inte bara moderna författare som Neil Gaiman och Charles De Lint (m.fl) utan påminner även om äldre författare som Charles Dickens och G.K. Chesterton med sitt moderna sagomotiv och sitt fjäderlätta men ändå charmigt arkaiska språk. Att Dunsany ännu läses beror till stor del på just detta verk och det kan inte nog rekommenderas till alla som har ett genuint fantasyintresse.
Efter denna roman skrev han också en flertal samlingar av skrönor med fantasyinslag – böckerna om Mr. Jorken (1931–1954), men de är inte av så stort intresse för den moderne läsaren. Mer intressant är i så fall hans Science Fiction-roman The Last Revolution (1954)och korrespondensen med Arthur C. Clarke som pågick fram till Dunsanys död 1957.
Det finns mycket mer att säga om Dunsany och hans författargärning, såväl positivt – till exempel att hans enorma och varierade produktivitet gör honom svårklassificerad men därför alltid spännande – som negativt – att hans arkaiska spårkbruk tyvärr har influerat många senare författare som inte alls behärskar det – men jag tror att jag överlåter det sista ordet till Lord Dunsany själv, hans brister som poet till trots:
And lesser journalists have said,
That cannot see such things themselves,
The man is clearly off his head
To write of things like gods and elves.
By walls of cities not of Earth
All wild my winged dreams have run,
And known the demons that had birth
In planets of another sun.
From little fountain-pens they wring
The last wee drop of inky spite;
"We do not like the kind of thing
"That lords," they say, "mostly write."
