presenterar
– Ett livslångt sökande efter helande
Vad kan man säga om John Ronald Ruel Tolkien som inte sagts hundra gånger tidigare? Det finns inte ett analysperspektiv, inte en tolkningsmodell som inte – med varierande framgång – har applicerats på hans författarskap. Varenda aspekt av hans liv och livsverk har skärskådats av såväl nyfikna fans som kritiker och akademiker och större delen av de böcker som bär hans namn är utgivna långt efter hans död. Bara i denna avdelning har jag berört hans arbete med språk, religion, myt och dessutom berättat privata anekdoter om honom. Frågan är hur man ska kunna skriva en artikel om fantasy utan att nämna Tolkien, och, som en konsekvens av detta, hur man sedan ska kunna skriva en artikel om mannen själv som bara inte är en upprepning av gammal skåpmat.
Nej, det går förstås inte. Men det finns några aspekter som inte är riktigt lika uttjatade. Ett är Tolkiens egen familjebakgrund. Det har sagts mycket om vad Tolkiens katolska tro har betytt för själva skapandet (inte minst jag själv har skrivit om ämnet ett antal gånger). Däremot har det sagts förvånansvärt lite om bakgrunden till detta.
Efter att J.R.R.s far Arthur dött – ensam i Sydafrika, med resten av familjen tillbakaskickade till England p.g.a. J.R.R.s dåliga hälsa – så blev hans mor Mabel tvungen att försöka uppfostra barnen (J.R.R. hade också en yngre bror, Hilary) själv, med bara ett minimum av hjälp från resten av familjen. Det hon fann tröst och styrka i var religionen, men inte familjens traditionella anglikanska tro. I stället konverterade hon till katolicismen, fullt medveten om att hon med all sannolikhet skulle bli förskjuten av såväl sin egen som sin framlidne makes familj. Det är nu nästan svårt att föreställa sig. En ung änka, med två ganska små barn som trots fattigdom och armod väljer bort familjens ekonomiska och emotionella stöd för att byta religös tillhörighet. Å andra sidan är det väl för oss lika svårt att tänka sig hur föräldrar och andra släktingar kan klippa banden med sitt eget kött och blod av samma anledning. Galenskap.
Mabel fick lite stöd av en ganska förmögen syster till Arthur, och en hel del hjälp av en lokal präst, Fader Francis Morgan. Hon var också en mycket kapabel kvinna och med hårt (förmodligen oerhört hårt med våra mått mätt) kunde hon lyfta den lilla familjen ur armodet och skicka pojkarna till en skola som ändå var ganska bra. Men att det var knapert och slitsamt står utom tvivel. När J.R.R. bara var tolv år gammal kom nästa slag, Mabel diagnosticerades som diabetiker och dog kort därpå.
Föräldralösa, lottlösa, vilsna. Uppryckta från sitt första hem, det vilda och vackra Sydafrika och nu ensamma i världen. Vi vet egentligen väldigt lite om den private J.R.R. då han alltid var oerhört förtegen om sina egna känslor och förmodligen knappt ens släppte sin egen närmaste familj in på livet. Men det är lätt att föreställa sig hur dessa händelser påverkat honom.
Kampen för det arkadiska, förkastandet av det industriella samhällets maskiner och fabriker har J.R.R. gemensamt med många av sina generationskollegor och är ganska symptomatiskt för brittiskt kulturliv från 1850-talet och hundra år framåt. Speciellt är det symptomatiskt för de författare och konstnärer som hade en utbildning, som räknades till intelligentian. För den som vuxit upp i Londons slum var nog inte försvaret av den pastorala engelska landsbygden riktigt lika viktigt som att skaffa mat för dagen.
Men för J.R.R. var det alldeles säkert inte en fråga om estetik eller landsbygdskoketteri, trots att också han utan tvivel räknades till den absoluta eliten inom den akademiska världen. Han var ingen tillkämpat rustik person som jagade räv och knallade omkring i ridstövlar. För J.R.R. var det troligtvis snarare en fråga om en djup inre symbolik. Denne man som spenderade 17 år med att skriva en enda bok (något kanske fler fantasyförfattare borde fundera över)! Denne man som spenderade veckor med att räkna ut hur lång tid det tar ett hypotetiskt sällskap att tillryggalägga en viss distans till fots, allt för att bibehålla illusionen av realism, skapar ändå ett slut på sitt verk som kommer direkt ur barndomens trauman.
Om J.R.R. hade skrivit direkt för Hollywood, eller om hans intention hade varit att skriva lättsmält underhållning som glöms i samma sekund som den är över (som så många av hans senare efterföljare) hade Sagan om ringen slutat annorlunda. Då hade den förmodligen slutat vid Aragorns kröning med en hejdundrande fest och alla hade varit glada över Kejsarens död och lite lagom lessna över Darth Vaders död och … ursäkta, fel verk. Men ändå, i händerna på en mindre begåvad författare hade Sagan om ringen blivit som vilken dussinfantasy som helst. Den följer fram till och med Frodos uppvaknande i Minas Tirith ändå en naturlig progression som slaviskt följs av de flesta författare, ett mönster som är lika gammalt som vår västerländska berättartradition. Sedan kommer den berömda eukatastrofen.
Många som inte läst Sagan om ringen på många år och som läser om den har helt glömt bort hur den slutar. Det är som om de förträngt slutet eftersom det inte passar in i deras bild om hur ett slut ska vara. Hur hoberna kommer hem och finner ett förhärjat – industrialiserat – fylke, med Saruman som sadistisk rovkapitalist har delat läsarna i två läger: de som gillar slutet för att de tycker att det skänker en extra dos realism och samhällskritik, och de som inte gillar det av ungefär samma anledning. Men det kunde ju inte ha slutat på något annat sätt.
Slutet i Sagan om ringen är inte bara ett försvar för det pastorala och ett förkastande av det maskinella, det är en elegi över ett förlorat hemland och över de föräldrar som rycktes bort så tidigt. För J.R.R. var förlusten av föräldrar och ursprungsmiljö inte bara en emotionell tragedi utan ett personligt syndafall, ett eget utdrivande ur edens lustgård. Förmodligen speglar också det allra sista stycket J.R.R.s egen kluvenhet. Å ena sidan en livslång sorg som får honom att till hälften identifiera sig med Frodos sista resa (den symboliska döden), å andra sidan det verkliga livet som påminner inte så litet om Sam Gangis, det trygga livet med fru och barn.
Och sedan är det slut. Så långt bort från det högtravande och det dramatiska man kan tänka sig: i familjens Gangis hemtrevliga kök. Fortsättning följer inte.
Tänk om fler författare hade modet att avsluta 17 års arbete på det viset.
En stor del av all fantasy som skrivs i dag är skriven för en redan etablerad målgrupp, för att delvis underhålla och delvis förhoppningsvis göra författaren förmögen. Några liknande tankar hade inte J.R.R., speciellt inte den ekonomiska aspekten. I stället är den ett resultat av oförfalskad skaparglädje, och, även om han aldrig sade det rent ut utan bara antydde det, som ett terapiarbete.
J.R.R. värjde sig en gång från kritiken som riktats mot honom för att hans verk skulle uppmuntra eskapism, med argumentet att det finns många sorters flykt: det finns förvisso den som är betingad av en ovilja mot att ta itu med sin vardag, men det finns också den flykt som varje krigslägerfånge drömmer om. Och även om J.R.R. säkerligen inte uppfattade sitt vuxna liv som outhärdligt på något sätt, tvärtom var han nog ganska nöjd med att undervisa och ha en familj och några vänner, så är det anmärkningsvärt vilken central plats han tilldelar ord som ”Recovery” och ”Consolation” när han analyserar fantasy och saga. Det är tydligt att den verklighetsflykt han delvis förnekar ändå är oerhört viktigt för honom, om inte annat som ett sätt att bearbeta (främst) barndomens tragedier men också de mardrömslika upplevelserna i skyttegravarna under första världskriget. J.R.R. var en man som var väl bekant med driften att fly, men som i hela sitt liv i stället bet ihop och gjorde det som måste göras. Respekt.
Och nu till något helt annat eftersom jag nästan har uttömt det förra ämnet, nämligen översättningen av Sagan om ringen. Många är de kritiker och recensenter som skjutit skarpt mot Ohlmarks översättning, kanske allra mest min ärade kollega John-Henri Holmberg. Och förvisso stämmer all kritik. Översättningen är slarvig, inkonsekvent och ligger väldigt långt ifrån Tolkiens eget språk. Det är faktiskt oerhört svårt att försvara Ohlmarks både som översättare och som person – om de rykten jag har hört om honom är sanna. Till och med Tolkien själv (som för övrigt besatt ganska stora kunskaper i nordiska språk och hade många egna förslag och idéer om översättningen som Ohlmarks alltid glatt ignorerade) tyckte illa om Ohlmarks. Inte nog med det, även sonen Christopher Tolkien tyckte så illa om Ohlmarks att han vägrade låta det svenska förlaget publicera Silmarillion om inte en ny översättare engagerades. Men jag ska ändå göra ett litet försök.
Att läsa boken först på svenska och sedan på engelska är två helt olika upplevelser. Det blir nästan som att läsa två böcker. Och det är väl inte helt fel just i det här fallet?
Vissa kritiker har till och med haft invändningar mot Ohlmarks översättning av sångerna, men jag skulle vilja hävda att sångerna är översatta med en stor poetisk sensibilitet, om än inte alltid så oerhört troget gentemot originalet. Jag anser ändå att Ohlmarks här, om än inte annars, har förstått känslan som J.R.R. försökt förmedla. Och, ta det från en som gjort det många gånger, det är inte så lätt att översätta lyrik och både behålla rytm, känsla och samtidigt vara trogen mot originalet. Tvärtom är det kanske det svåraste översättningsjobb som finns.
Som sagt, Ohlmarks är ett mål som är svårt att missa (ännu mer när han fortfarande levde eftersom han var stor som ett hus och fet som en … ja, något. Enligt ryktet alltså, träffade honom inte själv) och så här i efterhand så är det klart att det finns mycket man skulle vilja ändra på. Men vi ska inte glömma bort hur många människor som har läst böckerna i Ohlmarks översättning och fått väldigt mycket glädje av dem. Ibland är det lätt att förkasta saker, speciellt om man ser dem från en position ”von oben” så att säga. Men en så gigantisk arbetsinsats som det är frågan om förtjänar också en sorts eloge, om än en med stora förbehåll. Så: Åke, om du kan höra mig. Du gjorde ett rätt dåligt jobb men tack i alla fall, utan dig kanske jag inte hade läst Sagan om ringen som den första boken i mitt liv, och kanske hade det blivit helt annorlunda. You fat bastard.
Nej, det går förstås inte. Men det finns några aspekter som inte är riktigt lika uttjatade. Ett är Tolkiens egen familjebakgrund. Det har sagts mycket om vad Tolkiens katolska tro har betytt för själva skapandet (inte minst jag själv har skrivit om ämnet ett antal gånger). Däremot har det sagts förvånansvärt lite om bakgrunden till detta.
Efter att J.R.R.s far Arthur dött – ensam i Sydafrika, med resten av familjen tillbakaskickade till England p.g.a. J.R.R.s dåliga hälsa – så blev hans mor Mabel tvungen att försöka uppfostra barnen (J.R.R. hade också en yngre bror, Hilary) själv, med bara ett minimum av hjälp från resten av familjen. Det hon fann tröst och styrka i var religionen, men inte familjens traditionella anglikanska tro. I stället konverterade hon till katolicismen, fullt medveten om att hon med all sannolikhet skulle bli förskjuten av såväl sin egen som sin framlidne makes familj. Det är nu nästan svårt att föreställa sig. En ung änka, med två ganska små barn som trots fattigdom och armod väljer bort familjens ekonomiska och emotionella stöd för att byta religös tillhörighet. Å andra sidan är det väl för oss lika svårt att tänka sig hur föräldrar och andra släktingar kan klippa banden med sitt eget kött och blod av samma anledning. Galenskap.
Mabel fick lite stöd av en ganska förmögen syster till Arthur, och en hel del hjälp av en lokal präst, Fader Francis Morgan. Hon var också en mycket kapabel kvinna och med hårt (förmodligen oerhört hårt med våra mått mätt) kunde hon lyfta den lilla familjen ur armodet och skicka pojkarna till en skola som ändå var ganska bra. Men att det var knapert och slitsamt står utom tvivel. När J.R.R. bara var tolv år gammal kom nästa slag, Mabel diagnosticerades som diabetiker och dog kort därpå.
Föräldralösa, lottlösa, vilsna. Uppryckta från sitt första hem, det vilda och vackra Sydafrika och nu ensamma i världen. Vi vet egentligen väldigt lite om den private J.R.R. då han alltid var oerhört förtegen om sina egna känslor och förmodligen knappt ens släppte sin egen närmaste familj in på livet. Men det är lätt att föreställa sig hur dessa händelser påverkat honom.
Kampen för det arkadiska, förkastandet av det industriella samhällets maskiner och fabriker har J.R.R. gemensamt med många av sina generationskollegor och är ganska symptomatiskt för brittiskt kulturliv från 1850-talet och hundra år framåt. Speciellt är det symptomatiskt för de författare och konstnärer som hade en utbildning, som räknades till intelligentian. För den som vuxit upp i Londons slum var nog inte försvaret av den pastorala engelska landsbygden riktigt lika viktigt som att skaffa mat för dagen.
Men för J.R.R. var det alldeles säkert inte en fråga om estetik eller landsbygdskoketteri, trots att också han utan tvivel räknades till den absoluta eliten inom den akademiska världen. Han var ingen tillkämpat rustik person som jagade räv och knallade omkring i ridstövlar. För J.R.R. var det troligtvis snarare en fråga om en djup inre symbolik. Denne man som spenderade 17 år med att skriva en enda bok (något kanske fler fantasyförfattare borde fundera över)! Denne man som spenderade veckor med att räkna ut hur lång tid det tar ett hypotetiskt sällskap att tillryggalägga en viss distans till fots, allt för att bibehålla illusionen av realism, skapar ändå ett slut på sitt verk som kommer direkt ur barndomens trauman.
Om J.R.R. hade skrivit direkt för Hollywood, eller om hans intention hade varit att skriva lättsmält underhållning som glöms i samma sekund som den är över (som så många av hans senare efterföljare) hade Sagan om ringen slutat annorlunda. Då hade den förmodligen slutat vid Aragorns kröning med en hejdundrande fest och alla hade varit glada över Kejsarens död och lite lagom lessna över Darth Vaders död och … ursäkta, fel verk. Men ändå, i händerna på en mindre begåvad författare hade Sagan om ringen blivit som vilken dussinfantasy som helst. Den följer fram till och med Frodos uppvaknande i Minas Tirith ändå en naturlig progression som slaviskt följs av de flesta författare, ett mönster som är lika gammalt som vår västerländska berättartradition. Sedan kommer den berömda eukatastrofen.
Många som inte läst Sagan om ringen på många år och som läser om den har helt glömt bort hur den slutar. Det är som om de förträngt slutet eftersom det inte passar in i deras bild om hur ett slut ska vara. Hur hoberna kommer hem och finner ett förhärjat – industrialiserat – fylke, med Saruman som sadistisk rovkapitalist har delat läsarna i två läger: de som gillar slutet för att de tycker att det skänker en extra dos realism och samhällskritik, och de som inte gillar det av ungefär samma anledning. Men det kunde ju inte ha slutat på något annat sätt.
Slutet i Sagan om ringen är inte bara ett försvar för det pastorala och ett förkastande av det maskinella, det är en elegi över ett förlorat hemland och över de föräldrar som rycktes bort så tidigt. För J.R.R. var förlusten av föräldrar och ursprungsmiljö inte bara en emotionell tragedi utan ett personligt syndafall, ett eget utdrivande ur edens lustgård. Förmodligen speglar också det allra sista stycket J.R.R.s egen kluvenhet. Å ena sidan en livslång sorg som får honom att till hälften identifiera sig med Frodos sista resa (den symboliska döden), å andra sidan det verkliga livet som påminner inte så litet om Sam Gangis, det trygga livet med fru och barn.
Och sedan är det slut. Så långt bort från det högtravande och det dramatiska man kan tänka sig: i familjens Gangis hemtrevliga kök. Fortsättning följer inte.
Tänk om fler författare hade modet att avsluta 17 års arbete på det viset.
En stor del av all fantasy som skrivs i dag är skriven för en redan etablerad målgrupp, för att delvis underhålla och delvis förhoppningsvis göra författaren förmögen. Några liknande tankar hade inte J.R.R., speciellt inte den ekonomiska aspekten. I stället är den ett resultat av oförfalskad skaparglädje, och, även om han aldrig sade det rent ut utan bara antydde det, som ett terapiarbete.
J.R.R. värjde sig en gång från kritiken som riktats mot honom för att hans verk skulle uppmuntra eskapism, med argumentet att det finns många sorters flykt: det finns förvisso den som är betingad av en ovilja mot att ta itu med sin vardag, men det finns också den flykt som varje krigslägerfånge drömmer om. Och även om J.R.R. säkerligen inte uppfattade sitt vuxna liv som outhärdligt på något sätt, tvärtom var han nog ganska nöjd med att undervisa och ha en familj och några vänner, så är det anmärkningsvärt vilken central plats han tilldelar ord som ”Recovery” och ”Consolation” när han analyserar fantasy och saga. Det är tydligt att den verklighetsflykt han delvis förnekar ändå är oerhört viktigt för honom, om inte annat som ett sätt att bearbeta (främst) barndomens tragedier men också de mardrömslika upplevelserna i skyttegravarna under första världskriget. J.R.R. var en man som var väl bekant med driften att fly, men som i hela sitt liv i stället bet ihop och gjorde det som måste göras. Respekt.
Och nu till något helt annat eftersom jag nästan har uttömt det förra ämnet, nämligen översättningen av Sagan om ringen. Många är de kritiker och recensenter som skjutit skarpt mot Ohlmarks översättning, kanske allra mest min ärade kollega John-Henri Holmberg. Och förvisso stämmer all kritik. Översättningen är slarvig, inkonsekvent och ligger väldigt långt ifrån Tolkiens eget språk. Det är faktiskt oerhört svårt att försvara Ohlmarks både som översättare och som person – om de rykten jag har hört om honom är sanna. Till och med Tolkien själv (som för övrigt besatt ganska stora kunskaper i nordiska språk och hade många egna förslag och idéer om översättningen som Ohlmarks alltid glatt ignorerade) tyckte illa om Ohlmarks. Inte nog med det, även sonen Christopher Tolkien tyckte så illa om Ohlmarks att han vägrade låta det svenska förlaget publicera Silmarillion om inte en ny översättare engagerades. Men jag ska ändå göra ett litet försök.
Att läsa boken först på svenska och sedan på engelska är två helt olika upplevelser. Det blir nästan som att läsa två böcker. Och det är väl inte helt fel just i det här fallet?
Vissa kritiker har till och med haft invändningar mot Ohlmarks översättning av sångerna, men jag skulle vilja hävda att sångerna är översatta med en stor poetisk sensibilitet, om än inte alltid så oerhört troget gentemot originalet. Jag anser ändå att Ohlmarks här, om än inte annars, har förstått känslan som J.R.R. försökt förmedla. Och, ta det från en som gjort det många gånger, det är inte så lätt att översätta lyrik och både behålla rytm, känsla och samtidigt vara trogen mot originalet. Tvärtom är det kanske det svåraste översättningsjobb som finns.
Som sagt, Ohlmarks är ett mål som är svårt att missa (ännu mer när han fortfarande levde eftersom han var stor som ett hus och fet som en … ja, något. Enligt ryktet alltså, träffade honom inte själv) och så här i efterhand så är det klart att det finns mycket man skulle vilja ändra på. Men vi ska inte glömma bort hur många människor som har läst böckerna i Ohlmarks översättning och fått väldigt mycket glädje av dem. Ibland är det lätt att förkasta saker, speciellt om man ser dem från en position ”von oben” så att säga. Men en så gigantisk arbetsinsats som det är frågan om förtjänar också en sorts eloge, om än en med stora förbehåll. Så: Åke, om du kan höra mig. Du gjorde ett rätt dåligt jobb men tack i alla fall, utan dig kanske jag inte hade läst Sagan om ringen som den första boken i mitt liv, och kanske hade det blivit helt annorlunda. You fat bastard.
