presenterar
– Att avbilda det främmande
– Institutionaliserad rasism inom Sf och fantasy
Det finns några, närmast inbyggda problem med modern fantasy. Detta är ett av dem: hur kan en litteratur som per definition söker sig till – omfamnar – det främmande och det okända också hysa en sådan rädsla för allt som faller utanför ramarna? För allt som inte följer en mall som vid det här laget är tämligen utsliten? Som ni förstår kan detta argument användas oerhört brett, till och med mot genrens struktur, men i detta fall ska vi titta på ett konkret exempel: hudfärg.
Det finns oerhört få nu verksamma icke-kaukasiska författare inom fantasy och Sf. Sam Delany, Nalo Hopkins, Octavia E. Butler, Walter Mosely (jo, jag vet att han är en deckarförfattare, men han har testat att skriva Sf också), Alan Dean Foster och en handfull till, de flesta från andra språkområden (t. ex. har Nigeria producerat flera författare som verkar i en ganska speciell panafrikansk Sf/mytologisk tradition) och som nästan ingen i västvärlden ens hört talas om. Det är som om någon tappat ner en flaska klorin i fantasy/Sf-tunnan.
Jag kan tänka mig att några av er läsare nickar glatt igenkännande och skruvar upp volymen på Ultima Thule-plattan ännu ett snäpp, och anser utan att ens egentligen reflektera över saken att detta är En Bra Sak. Som om det inte nog med att ni har usel musiksmak har ni uppenbarligen inte heller förstått någonting om hur världen och kulturen fungerar. All kultur kräver yttre impulser, utan undantag. Ingen kultur kan leva och frodas om den lever isolerat och försöker utvecklas i en homogen riktning. Och som ni kanske har märkt så har nästan alla viktiga impulser inom populärkulturen sedan trettiotalet kommit från den svarta kultursfären. Utom just Sf och fantasy då.
Hatet mot det okända
Detta främlingsfientliga drag finns tyvärr redan på ett ganska tidigt stadium. Kanske kan vi skylla det på tidsandan; den första riktiga guldåldern för Sf och fantasy var ju 1930-talet, en tid präglad av rasbiologisk forskning, mellankrigsparanoia och ett oerhört starkt ”vi-och-dem” tänkande. Alla som inte var exakt som ”vi” var fiender som måste bekämpas. Och eftersom den delen av ”vi” som bestämde vad som var norm (då som nu) var vita män, fick detta tänkande självklart också genomslag i många subkulturer som man annars skulle kunna förvänta sig skulle ha fungerat som motvikter. Alltså; trots att subkulturer – som i det här fallet fantasy och Sf – oftast finns för att en grupp människor har ett intresse som bryter mot den rådande normen och samhällets värderingar så blir det knappast så om själva utövarna i grunden har samma åsikter som det övriga samhället. Som i detta fall.
Vi ser det tydligt i tidig Sf. Hotet utifrån –gröna monster, röda monster, svarta monster – som vill äta människor och våldta blonda kvinnor. Men hjälten (också oftast blond och blåögd och med den karaktäristiskt breda hakan) visar sig förstås vara intellektuellt överlägsen den i allt utom teknologi primitiva varelsen. Argumentet är som ett mantra: vitt och manligt vinner alltid, är alltid överlägset det icke-kaukasiska, det kvinnliga, det andra.
Men det är förstås inte bara inom Sf. Robert E. Howard, skaparen av odödliga gestalter som bland annat Conan, Kull och Solomon Kane, hade en bitvis märklig världsbild som till vissa delar var baserad på atavism, på tilltro till nedärvda rasegenskaper och mycket annat pseudovetenskapligt hokus pokus. Novellerna och berättelserna om främst Conan och Solomon Kane bör inte läsas annat än som ren underhållning. Läses de ur ett modernare, mer analytiskt perspektiv, lämnar de lätt en ganska obehaglig eftersmak. Detsamma kan sägas om ett flertal av Howards samtida kollegor, såsom t.ex. H. P. Lovecraft. Synen på icke-kaukasiska folkslag, kvinnor och alla de andra är inte alla gånger speciellt sympatisk, eller lättsmält för en modern, tänkande, läsare.
Well, that´s just racialism, innit?
– Ali G
Den naturliga invändningen här är förstås att dessa författare och deras samtida kollegor är produkter av sin kultursfär och sin tid. Titta på Biggles-böckerna, de blev också – med visst fog – senare anklagade för rasism men det hindrar inte vår tids politiskt medvetna kulturknuttar att sucka nostalgiskt varje gång deras namn först på tal. Varför anklaga Howard, Lovecraft och de andra för något som var inte bara mycket vanligt utan till och med naturligt, tidstypiskt? Självklart är det ett mycket bra argument. All litteratur måste läsas utifrån sina egna förutsättningar, utifrån då rådande förhållanden. Annars skulle t. ex. all tidig Sf var oläsbar nu när vi vet att det inte finns marsianer, att jorden inte är ihålig, att man inte kan skjuta sig till månen med en kanon. Vi kan självklart inte behandla Howard eller H. G. Wells (en man som också hade en hel del suspekta politiska åsikter) annorlunda.
Men det finns också en avgörande skillnad som tvingar oss att trots allt särbehandla vissa författare och vissa litteraturformer. Ingen låter sig uppenbart inspireras av Biggles-böckerna längre. Jag vågar påstå att ingen nu levande författare sitter och skriver pojkböcker som handlar om ett homogent manligt kompisgäng som flyger Spitfires/Camels och skjuter ner Fokkers/Stukas ovanför ingenmansland. Förvisso har Vernes och Wells vetenskapliga idéer fortfarande en hel del betydelse för några författare (t.ex. Alan Moore i hans fantastiska The League of Extraordinary Gentlemen, och Brian Stableford i hans likaledes fantastiska Werevolves of London-trilogi), men detta är en litterär devis, ett typiskt post-modernt litterärt grepp, gjort med glimten i ögat. Däremot har faktiskt Howard, Lovecraft och resten fortfarande en mycket stor litterär betydelse, i just detta fall på grund av något som kallas för Colour Coding.
Colour Coding – färgkodning, ett begrepp som även Steven Ekholm varit inne på i sin bok En guide till fantasy (som han för övrigt – precis som jag själv – lånat från John Clute, den kanske i dag allra främsta litteraturkritikern inom Sf/fantasy-facket), är precis vad det låter som; ett sätt att värdebestämma den fiktiva världen efter färger. Det gäller inte bara det uppenbara: blont hår, blå ögon, ljus hy=bra, svart hår, mörka ögon, mörk hy=dåligt, utan speglas också i kläd/accessoirvalet, till och med i själva landet. Så om man stöter på en blond, blåögd vit man, iförd ljusa – ofta blå – kläder sittandes på en vit häst på en solupplyst sommaräng så kan man lugnt dra slutsatsen att hjältedåd ska till att utföras; drakar dräpas, jungfrur räddas. Men om man i stället stöter på en svarthårig, mörkögd svart kvinna, sittandes på en svart häst i ett träsk … ja, ni förstår.
Denna färgkodning har pågått så länge genren har funnits, och är i sig delvis ett arv från folksagor och legender, men är en de av många klichéer som har överlevt sig själva och som borde ha ifrågasatts och luckrats upp betydligt tidigare än vad som skett. När Howard och resten av anhanget kodifierade och återigen stensatte dessa färgmässiga värderingar kunde det ändå ha förblivit något tidstypiskt, som sedermera försvann ur genren vartefter den politiska utvecklingen gick framåt. Till viss mån hände också detta, i alla fall inom Sf-genren.
Turn on, Tune in, Kill whitey!
Så länge guldåldersgenerationen, de så kallade dinosaurierna – Heinlein, Asimov, Clarke m.fl – dominerade genren så låg tyngdpunkten på teknisk utveckling och framåtsträvan, ofta en extremt republikansk, på gränsen till anti-humanistisk sådan. Rasfrågan, och för all del kvinnosaksfrågan ansågs inte speciellt intressant, kanske var det för jordbundna, vardagliga, triviala problem för att dessa upphöjda män skulle vilja befatta sig med dem. Men som allt annat förändrades detta på sextiotalet. Den nya vågen av Sf-författare slog igenom och medförde en radikalt förändrad syn på bland annat sex, droger och ras. Återigen blev Sf en framåtsträvande genre, inte bara utåt, mot stjärnorna, utan även inåt, samhälleligt. Författare som Sam Delaney (som ju själv både hade afroamerikanskt påbrå och dessutom var homosexuell), Ursula K. LeGuin och Marion Zimmer Bradley vågade utmana det rådande status quot och släpade in feminism och medborgarrättsfrågor i pojkrummet/laboratoriet. Även teveserier som Star Trek, där förvisso huvudpersonerna var vita män, men betrodda besättningsmän och nära vänner var både kvinnor och icke-kaukasiska, fick tittarna att ifrågasätta sin syn på minoriteter och kvinnors roll i samhället.
Så det gick, om än motvilligt, framåt inom Sf. Men fantasy då?
Tyvärr var fantasy i ännu högre grad än Sf ett sorgebarn när det gäller aktuella samhällsfrågor, och inte att undra på. Att beskylla fantasy för eskapism och bakåtsträvan är lätt gjort och en annan debatt, men just när det gäller rasfrågor har fantasy varit osedvanligt dåligt på att tillföra något positivt till diskussionen. Faktiskt till mer skada än nytta. Och gissa vems fel det är? Jo, just det.
Sauron – svartbränd eller bara svart?
Varför kan man aldrig skriva något längre om fantasy utan att skriva om John Ronald Ruel Tolkien? Det är alldeles hopplöst, hur man än anstränger sig för att försöka undvika hans namn … Nå, i det här fallet är det faktiskt ganska motiverat. Howard må vara en viktig figur för historieskrivningen men han är egentligen inte så viktig för fantasyns framväxt, i alla fall inte i jämförelse med den gode J. R. R. Men eftersom Sagan om ringen befäster absolut varenda fördom och ansats till färgkodning som hittills figurerat i genren så kan man nog säga att mycket av den – medvetna eller omedvetna – rasism som tyvärr ändå existerar i genren faktiskt är Tolkiens fel. Och eftersom debatten om de rasistiska inslagen i Sagan om ringen har pågått sedan sextiotalet så ska vi inte gå in djupare på det. Men om du blir upprörd av beskyllningen, betänk hur persongalleriet ser ut, och att det finns en liten undergenre som kallas ”revisionistisk” fantasy, skapad för att vara en modernare, mer politiskt korrekt motvikt till Sagan om ringen (det främsta exemplet är Tad Williams Minne, Sorg & Törne). Missförstå mig inte, jag älskar Sagan om ringen, men det hindrar mig inte från att se dess brister.
Dessa inslag gjorde det svårt för många ur den generation -– blomsterbarnen, de som var unga på sextiotalet – som ”upptäckte” Sagan om ringen att ta till sig den helt och hållet. Men eftersom den i mycket annat stämde överens med deras agenda; antiindustrialism, naturdyrkan mm, så valde de flesta att ignorera den aspekten av verket, något som många fortsätter med än i dag.
Trots att det även inom fantasyn dök upp en hel del författare på 60-talet som införde feministiska och medborgarrättsliga frågor, fick det inget större genomslag. Hur många som har läst LeGuins böcker om övärlden har reflekterat över att Ged/Sparvhök inte är kaukasier (jag hade inte gjort det förrän jag fick det påpekat för mig nyligen)? Om man läser texten noga framgår det faktiskt, men det är så inbyggt i oss att protagonister i fantasyromaner ska vara vita att vi automatiskt gör vår egen färgkodning. Så djupt rotat är det. Eftersom nästan all säljande fantasy är skriven i Tolkiens anda – den som inte är klonad rakt av – har också många av Tolkiens mer suspekta drag följt med, med resultatet att vi än i dag, i detta upplysta tidevarv ständigt läser böcker om enbart vita protagonister som slåss mot fiender som endast i undantagsfall inte är mörkhyade, av sydländskt ursprung, eller pseudokvarta; orcher, troll mm (lite tillskuvat, jag vet, det är väl i dag lika vanligt med kaukasier som slåss mot andra kaukasier, men hur många fantasyromaner har du läst som haft en svart protagonist som slagits mot vita?).
Under huden eller innanför skalet?
Det finns så klart författare som försökt förändra detta, och som fortfarande försöker, men de är fortfarande i minoritet och den allmänna tendensen, färgkodningen, lever vidare i all välmåga. Därför är detta fortfarande ett aktuellt ämne som tyvärr berörs alltför sällan. Anledningen till att jag själv reagerar så intensivt på det är att jag alltför ofta i chatter och på mailinglistor ser att många unga fantasyläsare kombinerar sitt litteraturintresse med ett stort intresse för vit maktmusik, asadyrkan och dylikt. Och det är klart att man kan avfärda denna minoritet som omogna puckon, men det är tveksamt om det hjälper någon. Jag minns en notis från en kvällstidning för några år sedan: kanal fem hade återigen visat Conan Barbaren och, uppfyllda av dådkraft och synnerligen inspirerade av filmen hade två unga, vita män jagat en svart man längs gatan med en yxa. Det är den typ av händelse som gör mig bekymrad. Inte kan väl vår älskade fantasygenre inspirera till våldsdåd med rasistiska förtecken? Och om det är så, vad gör vi åt det?
Det finns flera aspekter till av detta som det begränsade utrymmet förhindrar mig att ta upp, t. ex. att den ytterst begränsade och stereotypa skildringen av främmande varelser av alla de slag också är en form av rasism. Eftersom vi är så villiga att tillskriva personligheter till och med till de mest korkade husdjur, varför beter sig alla rymdvarelser som om de vore en och samma person? Dålig förmåga till empati? Men det är en annan diskussion.
Låt mig avsluta mig några sista ord om fantasy och konventionell rasism. Kommer ni ihåg filmen The Commitments? Min kollega Per Jorner alluderade till detta i en artikel i Codex för något år sedan, jag fortsätter på samma spår. Där fanns ju en berömd kommentar om att irländare är Europas svarta. Nå, ur ett litterärt perspektiv så finns det få kulturformer som innehaft en sådan pariah-status som fantasy. Så inom kulturen är de vi som är det svarta, i ett homogent vitt etablissemang. Så nästa gång du känner för att lyssna på ragnarock, använd CDn som frisbee och lyssna på lite afrikanska rytmer i stället. Peace, brothers and sisters. Peace.
Det finns oerhört få nu verksamma icke-kaukasiska författare inom fantasy och Sf. Sam Delany, Nalo Hopkins, Octavia E. Butler, Walter Mosely (jo, jag vet att han är en deckarförfattare, men han har testat att skriva Sf också), Alan Dean Foster och en handfull till, de flesta från andra språkområden (t. ex. har Nigeria producerat flera författare som verkar i en ganska speciell panafrikansk Sf/mytologisk tradition) och som nästan ingen i västvärlden ens hört talas om. Det är som om någon tappat ner en flaska klorin i fantasy/Sf-tunnan.
Jag kan tänka mig att några av er läsare nickar glatt igenkännande och skruvar upp volymen på Ultima Thule-plattan ännu ett snäpp, och anser utan att ens egentligen reflektera över saken att detta är En Bra Sak. Som om det inte nog med att ni har usel musiksmak har ni uppenbarligen inte heller förstått någonting om hur världen och kulturen fungerar. All kultur kräver yttre impulser, utan undantag. Ingen kultur kan leva och frodas om den lever isolerat och försöker utvecklas i en homogen riktning. Och som ni kanske har märkt så har nästan alla viktiga impulser inom populärkulturen sedan trettiotalet kommit från den svarta kultursfären. Utom just Sf och fantasy då.
Hatet mot det okända
Detta främlingsfientliga drag finns tyvärr redan på ett ganska tidigt stadium. Kanske kan vi skylla det på tidsandan; den första riktiga guldåldern för Sf och fantasy var ju 1930-talet, en tid präglad av rasbiologisk forskning, mellankrigsparanoia och ett oerhört starkt ”vi-och-dem” tänkande. Alla som inte var exakt som ”vi” var fiender som måste bekämpas. Och eftersom den delen av ”vi” som bestämde vad som var norm (då som nu) var vita män, fick detta tänkande självklart också genomslag i många subkulturer som man annars skulle kunna förvänta sig skulle ha fungerat som motvikter. Alltså; trots att subkulturer – som i det här fallet fantasy och Sf – oftast finns för att en grupp människor har ett intresse som bryter mot den rådande normen och samhällets värderingar så blir det knappast så om själva utövarna i grunden har samma åsikter som det övriga samhället. Som i detta fall.
Vi ser det tydligt i tidig Sf. Hotet utifrån –gröna monster, röda monster, svarta monster – som vill äta människor och våldta blonda kvinnor. Men hjälten (också oftast blond och blåögd och med den karaktäristiskt breda hakan) visar sig förstås vara intellektuellt överlägsen den i allt utom teknologi primitiva varelsen. Argumentet är som ett mantra: vitt och manligt vinner alltid, är alltid överlägset det icke-kaukasiska, det kvinnliga, det andra.
Men det är förstås inte bara inom Sf. Robert E. Howard, skaparen av odödliga gestalter som bland annat Conan, Kull och Solomon Kane, hade en bitvis märklig världsbild som till vissa delar var baserad på atavism, på tilltro till nedärvda rasegenskaper och mycket annat pseudovetenskapligt hokus pokus. Novellerna och berättelserna om främst Conan och Solomon Kane bör inte läsas annat än som ren underhållning. Läses de ur ett modernare, mer analytiskt perspektiv, lämnar de lätt en ganska obehaglig eftersmak. Detsamma kan sägas om ett flertal av Howards samtida kollegor, såsom t.ex. H. P. Lovecraft. Synen på icke-kaukasiska folkslag, kvinnor och alla de andra är inte alla gånger speciellt sympatisk, eller lättsmält för en modern, tänkande, läsare.
Well, that´s just racialism, innit?
– Ali G
Den naturliga invändningen här är förstås att dessa författare och deras samtida kollegor är produkter av sin kultursfär och sin tid. Titta på Biggles-böckerna, de blev också – med visst fog – senare anklagade för rasism men det hindrar inte vår tids politiskt medvetna kulturknuttar att sucka nostalgiskt varje gång deras namn först på tal. Varför anklaga Howard, Lovecraft och de andra för något som var inte bara mycket vanligt utan till och med naturligt, tidstypiskt? Självklart är det ett mycket bra argument. All litteratur måste läsas utifrån sina egna förutsättningar, utifrån då rådande förhållanden. Annars skulle t. ex. all tidig Sf var oläsbar nu när vi vet att det inte finns marsianer, att jorden inte är ihålig, att man inte kan skjuta sig till månen med en kanon. Vi kan självklart inte behandla Howard eller H. G. Wells (en man som också hade en hel del suspekta politiska åsikter) annorlunda.
Men det finns också en avgörande skillnad som tvingar oss att trots allt särbehandla vissa författare och vissa litteraturformer. Ingen låter sig uppenbart inspireras av Biggles-böckerna längre. Jag vågar påstå att ingen nu levande författare sitter och skriver pojkböcker som handlar om ett homogent manligt kompisgäng som flyger Spitfires/Camels och skjuter ner Fokkers/Stukas ovanför ingenmansland. Förvisso har Vernes och Wells vetenskapliga idéer fortfarande en hel del betydelse för några författare (t.ex. Alan Moore i hans fantastiska The League of Extraordinary Gentlemen, och Brian Stableford i hans likaledes fantastiska Werevolves of London-trilogi), men detta är en litterär devis, ett typiskt post-modernt litterärt grepp, gjort med glimten i ögat. Däremot har faktiskt Howard, Lovecraft och resten fortfarande en mycket stor litterär betydelse, i just detta fall på grund av något som kallas för Colour Coding.
Colour Coding – färgkodning, ett begrepp som även Steven Ekholm varit inne på i sin bok En guide till fantasy (som han för övrigt – precis som jag själv – lånat från John Clute, den kanske i dag allra främsta litteraturkritikern inom Sf/fantasy-facket), är precis vad det låter som; ett sätt att värdebestämma den fiktiva världen efter färger. Det gäller inte bara det uppenbara: blont hår, blå ögon, ljus hy=bra, svart hår, mörka ögon, mörk hy=dåligt, utan speglas också i kläd/accessoirvalet, till och med i själva landet. Så om man stöter på en blond, blåögd vit man, iförd ljusa – ofta blå – kläder sittandes på en vit häst på en solupplyst sommaräng så kan man lugnt dra slutsatsen att hjältedåd ska till att utföras; drakar dräpas, jungfrur räddas. Men om man i stället stöter på en svarthårig, mörkögd svart kvinna, sittandes på en svart häst i ett träsk … ja, ni förstår.
Denna färgkodning har pågått så länge genren har funnits, och är i sig delvis ett arv från folksagor och legender, men är en de av många klichéer som har överlevt sig själva och som borde ha ifrågasatts och luckrats upp betydligt tidigare än vad som skett. När Howard och resten av anhanget kodifierade och återigen stensatte dessa färgmässiga värderingar kunde det ändå ha förblivit något tidstypiskt, som sedermera försvann ur genren vartefter den politiska utvecklingen gick framåt. Till viss mån hände också detta, i alla fall inom Sf-genren.
Turn on, Tune in, Kill whitey!
Så länge guldåldersgenerationen, de så kallade dinosaurierna – Heinlein, Asimov, Clarke m.fl – dominerade genren så låg tyngdpunkten på teknisk utveckling och framåtsträvan, ofta en extremt republikansk, på gränsen till anti-humanistisk sådan. Rasfrågan, och för all del kvinnosaksfrågan ansågs inte speciellt intressant, kanske var det för jordbundna, vardagliga, triviala problem för att dessa upphöjda män skulle vilja befatta sig med dem. Men som allt annat förändrades detta på sextiotalet. Den nya vågen av Sf-författare slog igenom och medförde en radikalt förändrad syn på bland annat sex, droger och ras. Återigen blev Sf en framåtsträvande genre, inte bara utåt, mot stjärnorna, utan även inåt, samhälleligt. Författare som Sam Delaney (som ju själv både hade afroamerikanskt påbrå och dessutom var homosexuell), Ursula K. LeGuin och Marion Zimmer Bradley vågade utmana det rådande status quot och släpade in feminism och medborgarrättsfrågor i pojkrummet/laboratoriet. Även teveserier som Star Trek, där förvisso huvudpersonerna var vita män, men betrodda besättningsmän och nära vänner var både kvinnor och icke-kaukasiska, fick tittarna att ifrågasätta sin syn på minoriteter och kvinnors roll i samhället.
Så det gick, om än motvilligt, framåt inom Sf. Men fantasy då?
Tyvärr var fantasy i ännu högre grad än Sf ett sorgebarn när det gäller aktuella samhällsfrågor, och inte att undra på. Att beskylla fantasy för eskapism och bakåtsträvan är lätt gjort och en annan debatt, men just när det gäller rasfrågor har fantasy varit osedvanligt dåligt på att tillföra något positivt till diskussionen. Faktiskt till mer skada än nytta. Och gissa vems fel det är? Jo, just det.
Sauron – svartbränd eller bara svart?
Varför kan man aldrig skriva något längre om fantasy utan att skriva om John Ronald Ruel Tolkien? Det är alldeles hopplöst, hur man än anstränger sig för att försöka undvika hans namn … Nå, i det här fallet är det faktiskt ganska motiverat. Howard må vara en viktig figur för historieskrivningen men han är egentligen inte så viktig för fantasyns framväxt, i alla fall inte i jämförelse med den gode J. R. R. Men eftersom Sagan om ringen befäster absolut varenda fördom och ansats till färgkodning som hittills figurerat i genren så kan man nog säga att mycket av den – medvetna eller omedvetna – rasism som tyvärr ändå existerar i genren faktiskt är Tolkiens fel. Och eftersom debatten om de rasistiska inslagen i Sagan om ringen har pågått sedan sextiotalet så ska vi inte gå in djupare på det. Men om du blir upprörd av beskyllningen, betänk hur persongalleriet ser ut, och att det finns en liten undergenre som kallas ”revisionistisk” fantasy, skapad för att vara en modernare, mer politiskt korrekt motvikt till Sagan om ringen (det främsta exemplet är Tad Williams Minne, Sorg & Törne). Missförstå mig inte, jag älskar Sagan om ringen, men det hindrar mig inte från att se dess brister.
Dessa inslag gjorde det svårt för många ur den generation -– blomsterbarnen, de som var unga på sextiotalet – som ”upptäckte” Sagan om ringen att ta till sig den helt och hållet. Men eftersom den i mycket annat stämde överens med deras agenda; antiindustrialism, naturdyrkan mm, så valde de flesta att ignorera den aspekten av verket, något som många fortsätter med än i dag.
Trots att det även inom fantasyn dök upp en hel del författare på 60-talet som införde feministiska och medborgarrättsliga frågor, fick det inget större genomslag. Hur många som har läst LeGuins böcker om övärlden har reflekterat över att Ged/Sparvhök inte är kaukasier (jag hade inte gjort det förrän jag fick det påpekat för mig nyligen)? Om man läser texten noga framgår det faktiskt, men det är så inbyggt i oss att protagonister i fantasyromaner ska vara vita att vi automatiskt gör vår egen färgkodning. Så djupt rotat är det. Eftersom nästan all säljande fantasy är skriven i Tolkiens anda – den som inte är klonad rakt av – har också många av Tolkiens mer suspekta drag följt med, med resultatet att vi än i dag, i detta upplysta tidevarv ständigt läser böcker om enbart vita protagonister som slåss mot fiender som endast i undantagsfall inte är mörkhyade, av sydländskt ursprung, eller pseudokvarta; orcher, troll mm (lite tillskuvat, jag vet, det är väl i dag lika vanligt med kaukasier som slåss mot andra kaukasier, men hur många fantasyromaner har du läst som haft en svart protagonist som slagits mot vita?).
Under huden eller innanför skalet?
Det finns så klart författare som försökt förändra detta, och som fortfarande försöker, men de är fortfarande i minoritet och den allmänna tendensen, färgkodningen, lever vidare i all välmåga. Därför är detta fortfarande ett aktuellt ämne som tyvärr berörs alltför sällan. Anledningen till att jag själv reagerar så intensivt på det är att jag alltför ofta i chatter och på mailinglistor ser att många unga fantasyläsare kombinerar sitt litteraturintresse med ett stort intresse för vit maktmusik, asadyrkan och dylikt. Och det är klart att man kan avfärda denna minoritet som omogna puckon, men det är tveksamt om det hjälper någon. Jag minns en notis från en kvällstidning för några år sedan: kanal fem hade återigen visat Conan Barbaren och, uppfyllda av dådkraft och synnerligen inspirerade av filmen hade två unga, vita män jagat en svart man längs gatan med en yxa. Det är den typ av händelse som gör mig bekymrad. Inte kan väl vår älskade fantasygenre inspirera till våldsdåd med rasistiska förtecken? Och om det är så, vad gör vi åt det?
Det finns flera aspekter till av detta som det begränsade utrymmet förhindrar mig att ta upp, t. ex. att den ytterst begränsade och stereotypa skildringen av främmande varelser av alla de slag också är en form av rasism. Eftersom vi är så villiga att tillskriva personligheter till och med till de mest korkade husdjur, varför beter sig alla rymdvarelser som om de vore en och samma person? Dålig förmåga till empati? Men det är en annan diskussion.
Låt mig avsluta mig några sista ord om fantasy och konventionell rasism. Kommer ni ihåg filmen The Commitments? Min kollega Per Jorner alluderade till detta i en artikel i Codex för något år sedan, jag fortsätter på samma spår. Där fanns ju en berömd kommentar om att irländare är Europas svarta. Nå, ur ett litterärt perspektiv så finns det få kulturformer som innehaft en sådan pariah-status som fantasy. Så inom kulturen är de vi som är det svarta, i ett homogent vitt etablissemang. Så nästa gång du känner för att lyssna på ragnarock, använd CDn som frisbee och lyssna på lite afrikanska rytmer i stället. Peace, brothers and sisters. Peace.
