Ofta får jag frågan om hur man skriver en fantasyberättelse. Här kommer en närmare titt på hur en författare har lyckats – genom att göra som Tolkien utan att härmas.

Trogna läsare och frågeställare har knappast kunnat undgå att jag mer än gärna talar om Tolkien och att jag i artiklar i tidningen Codex beskrivit hans idé om en kittel full av sagor, myter och historiska personer. Ur denna kittel plockar fantasyförfattaren upp godbitar för att med dem komponera en smaklig berättelse. Jag har även beskrivit några av de musigaste benen i denna berättelsekittel.

Många författare följde i Tolkiens fotspår, men de flesta missade i mångt och mycket poängen med berättelsekitteln. De lät sig begränsas av de ingredienser som Tolkien hade valt ut för Sagan om Ringen och tillsatte endas en eller två egna godbitar – eller nöjde sig i värsta fall med att krydda om rätten. Men det fanns även ett fåtal som valde ut sina egna ingredienser.

För alla idoga författarämnen följer ett exempel på hur man kan plocka ur berättelsekitteln utan att resultatet ser ut som om man stoppat matrester från Tolkien i mikron och kört på högsta effekt i några minuter.

Ett mycket tydligt exempel på en författare som lyckas väl med sin kokkonst är den brittiska Sarah Ash. Redan när man tittar på den i det närmaste obligatoriska kartan i hennes Lord of Snow and Shadows (följd av Prisoner of Ironsea Tower) ser man i vilken sorts värld hon placerat sin berättelse. Kontinenten heter Rossiya, uppdelad i länderna Tielen, Muscobar, Azhkendir, Smarna och Khitari. Muscobar styrs från Mirom vid floden Nieva, och Azhkendir har städerna Narvazh och Ashgorod. Kopplingen till området kring Östersjön är uppenbar. (Floden som rinner genom Petersburg heter Neva men uttalas Njeva, Narva är en existerande stad, och gorod betyder ’stad’ på ryska.)

Andra tydliga tecken är personernas namn. Muscobar styrs av storfursten Orlov, hans dotter heter Astasia, och spionchefen Feodor Velemir. På slottet Swanholm i Tielen härskar prins Eugene med hjälp av sin general Anckstrom och alkemisten och vetenskapsmannen Linnaius. Och den förre härskaren i Azhkendir heter Volkh.
Men det är inte namnen som gör detta till ett tydligt exempel – de är ledtrådar som hjälper en att veta var man ska leta. Låt oss börja med Volkh. Hans titel var Drakhaon, men titeln är också namnet på den demon som levde i honom och som gav honom enorma krafter men som samtidigt förvandlade honom till ett monster, i behov av blod för att kunna leva.

Aha. Nu är ni med. Volkh Drakhaon, en stor härskare och krigare som drack blod? Vlad Dracula. ’Drac’ är rumänska för ’drake’ (och ’djävul’). När Volkh dör flyttar drakhaon till hans son Gavril, en ung konstnär som växt upp utan att veta vem hans far är. Gavril kidnappas av faderns livvakt och förs mot sin vilja till det snöiga Azhkendir för att bli den nye härskaren. Gavril upplever hur han förändras, hur han för varje gång han använder sina krafter som drakhaon blir mer monstruös och drabbad av en törst som det inte räcker med vatten för att släcka.

Till råga på eländet tar sig den döde Lord Volkh tillbaka som en hämndlysten vålnad, en ande som påverkar vädret i hela landet och försänker det i stormig, iskall vinter (Evig vinter – har vi läst det förut?). Enda sättet för Gavril att skänka faderns vredgade ande frid är att hämnas på Volkhs mördare, något den unge konstnären helst undviker.

Vampyr- och spökhistorier är inte nya – de utgör ett av de mörkare benen i kitteln. Varulvar är inte heller nya – men här skapas de av Linnaius genom magiska och vetenskapliga metoder som magikern lärt sig av en shaman och sedan anpassat. Linnaius har även skapat en konstruktion med kristaller som vibrerar i fas i etern, den så kallade Vox Aethyria, och på det viset tillåter kommunikation över stora avstånd. Vetenskap och magi smälter samman, på samma sätt som spöken, drakar och vampyrer smälter ihop i nya former.

Men även historiska händelser bubblar i kitteln. Hundratals år av intrig, revolution och krig bubblar runt och moderna (eller inte riktigt så moderna) myter blir till, som till exempel att tsarens dotter, Anastasia, skulle överlevt avrättningen av hennes familj. Om detta är sant eller falskt spelar ingen roll för berättelsens skull. Ash har plockat från tre århundraden av historia. Gavril konfronteras med faderns älskarinna, Lilias, som (kanske) är havande med Volkhs son. Men hon är en kvinna med en komplicerad agenda, placerad i drakhaons kastell av Velemir för att spionera å Muscobars räkning. Hennes förföriska spioneri och kalla egocentrism påminner om en blandning av Mata Hari och Dumas Milady.

Att sedan familjen Orlov står inför en folkets revolution känns i sammanhanget helt rätt. Kanske är det inte bolsjeviker som samlas i stora skaror och högljutt kräver storhertigens avgång och död, men det är vad Rossiya producerade under motsvarande omständigheter.

I Lord of Snow and Shadows är det alltså inte fråga om att skriva om typiskt fantasymaterial, redan stöpt i en förutbestämd form. Alla bitar som fiskats upp ur sagokitteln, både historiska och fantastiska, har förändrats, smälts ihop och kryddats med författarens fantasi till en helt unik fantasyberättelse, väl värd att pröva på.

Så. Nu är det bara att fatta pennan eller angripa tangentbordet.