Med anledning av att Neil Gaimans första roman Neverwhere nyligen utkommit i Månpocket och att både hans senaste roman Stjärnstoft samt hans samarbete med Terry Pratchett – Goda Omen – utkommer till hösten på B. Wahlströms kan det vara på plats med en presentation av denna extraordinära författare.

Det finns vissa författare vars stjärna lyser så starkt, att deras genretillhörighet blir betydelselös. Det finns vissa författare vars författarskap är så betydelsefullt att de faktiskt blir ett problem för oss som arbetar med böcker; som innebär en ständig källa till frustration när vi misslyckas med att förklara "med femton ord eller mindre" vad det är som är så speciellt med dem, och vilken sorts litteratur de skriver. Vissa författare låter sig helt enkelt inte definieras så lätt.
XXNeil Gaiman är just en av de här unika och sällsynta författarna som har en sådan betydelse att genretillhörighet blir oväsentligt och njutningen att läsa dem färgas av den vånda det innebär att försöka förklara varför.
XXJag ska berätta en anekdot; för några år sedan satt jag på krogen och diskuterade för första gången med en bekants flickvän. När jag berättade att jag hade gjort icke-mimetisk litteratur till mitt livsstudium och jobbade med (främst) fantasy så reagerade hon mycket negativt. Hon avskydde intensivt fantasy efter att ha läst några böcker av David Eddings. Det visade sig också att hennes absoluta favoritförfattare var Neil Gaiman och hon avvisade vildsint varje tanke på att dessa två författare skulle tillhöra samma genre. Hon såg helt enkelt inga paralleller mellan dessa två författarskap.

Gaiman är född 1960 i England och fyller alltså fyrtio i år. Han började sin karriär som frilansjournalist men lyckades snacka sig in i seriebranschen med hjälp av Alan Moore. Han gjorde först två mindre projekt tillsammans med illustratören och bäste vännen Dave McKean: Violent Cases och Black Orchid. Inför utgivningen av Black Orchid fick DC Comics kalla fötter och bestämde sig för att ge Gaiman i uppdrag att skapa en ny serie först. Tanken var att om Gaiman blev lite mer känd så kanske lite fler läsare också skulle köpa Black Orchid som var ett för tiden ganska dyrt och Okommersiellt projekt. Så: Enter Sandman.
XXEfter en långsam start blev Sandman en av DC Comics genom tiderna största succéer, endast Stålmannen och Batman har sålt bättre. Sandman revolutionerade seriebranschen på i stort sett alla sätt, den fick till och med kvinnor – traditionellt den grupp som är minst benägen att läsa serier – att läsa serier. Mellan 25 till 50 procent Sandmans läsare var kvinnor, en hittills oöverträffad och unik siffra. Kanske var det den totala avsaknaden av muskulösa män i trikåer som bultade på varandra som appellerade till en publik som låg långt ifrån de traditionella läsarna.
XXSandman förändrade också synen på serier hos kritiker och akademiker världen över. Frank McConnel som tidigare satt i den tremannajury som bestämmer vem som ska få Pulitzer-priset har sagt att han skulle ha kämpat för att Gaiman skulle ha fått det, om inte denne automatiskt diskvalificerats på grund av sin nationalitet. Å andra sidan har Sandman vunnit i stort sett alla andra priser som en serie kan vinna, samt några som faktiskt inte går (vid ett tillfälle ändrades kriterierna för ett litterärt pris så att en serietidning aldrig skulle kunna vinna igen), så Gaiman ligger nog inte sömnlös över det.
XXEfter drygt 70 nummer av Sandman bestämde sig Gaiman för att det fick vara nog, lät huvudpersonen Morpheus dö och återfödas, denna gång i en mer mänsklig form. En ny början, ett nytt slut. För trots att DC Comics ägde rättigheterna till Sandman övertygade Gaiman dem att det låg i deras bästa intresse att låta Sandman förbli slut, såvida inte Gaiman själv hade något mer att tillägga. Detta var och är något unikt i hela seriebranschen och är ett mått på Gaimans enorma inflytande och personliga status. Nyligen har dock Gaiman återvänt till Sandman-universat i jubileumsalbumet The Dreamhunters, som var inne på sin tredje tryckning efter bara några månader.
XXFörutom Sandman skrev Gaiman också under denna tidsperiod för Alan Moores skötebarn Miracleman, de egna seriealbumen Signal to Noise och Mr Punch (båda med Dave McKean som även gjort alla omslag till Sandman), miniserierna Books of Magic och Death: The High Cost of Living/The Time of Your Life, novell- och essäsamlingen Angels and Visitations och en humoristisk fantasyroman tillsammans med Terry Pratchett: Good Omens.
XXEfter att ha lagt ner Sandman har Gaiman i allt högre grad satsat på prosa utan illustrationer, Neverwhere som började som en tv-serie för BBC, senare blev en bok och nu – likt Good Omens – ska bli en Hollywoodfilm. Novellsamlingen Smoke and Mirrors, barnboken The Day I Swapped My Dad for Two Goldfish och den fantastiska vuxensagan Stardust. Gaiman har också skrivit manus till Alice Coopers temaskiva The Last Temptation, överfört dialogen i den japanska tecknade filmen Princess Mononuke till engelska och ska enligt uppgift skriva manuset till ett nytt, ännu inte betitlat spel åt Playstation 2.

Så, har Gaimans status något att göra med hans fenomenala produktionstakt? Inte i mina ögon. Hans förmåga att producera mycket är bara en positiv bieffekt av hans allt överskuggande talang. I stort sett alla författare som producerar oerhört mycket – Stephen King är ett exempel på detta – har en lägstanivå som är lika låg som deras högstanivå är hög. Av fem böcker är kanske en ett mästerverk, tre bra och en en riktig kalkon. Men inte Gaiman, allt han har släppt ifrån sig efter Violent Cases har varit av genomgående mycket hög klass, eller rent av mästerligt.
XXI så fall, visst, han är bra, han säljer mycket, men varför har han en sådan "betydelse"? Jordan säljer mer, är inte han mer "betydelsefull" då?
XXNej. Inte alls.Författare som Robert Jordan eller David Eddings säljer i enorma volymer, men lämnar egentligen inga spår efter sig, de förändrar inte spelreglerna för sina respektive genrer och de inspirerar i liten utsträckning andras författarskap. Och i den utsträckning de inspirerar
andras författarskap är det på ett negativt vis: aspirerande fantasyförfattare ser deras försäljningssiffror och drar slutsatsen att de bör efterlikna Jordan och Eddings så mycket som möjligt för att få en del av kakan. Resultatet är kloner av två onekligen skickliga och underhållande men dock föga orginella författare. Men Gaiman gör detta och mycket mer, och om 30–40 år när Jordan och Eddings är bortglömda kommer Gaiman – och detta är jag beredd att satsa mitt namn och anseende på – att vara lika aktuell och betydelsefull som idag.
XXGaiman inspirerar och influerar genom att vara unik, omöjligt att efterlikna och ändå kommersiellt framgångsrik. Knasen eller katten Gustaf må vara mer lästa än Joakim Pirinen, men kan någon hävda att dessa är mer viktiga för unga serietecknare, och för vuxenseriens status i Sverige?
XXStatus är ett ord som jag ofta återkommer till, med risk för att framstå som revanschistisk och i besittning av ett monumentalt mindervärdeskomplex. Vad har status för betydelse egentligen, tänker nog många, vad etablissemanget tycker och tänker skiter väl jag i? Men faktum är att status är oerhört viktigt. Ökad status ger författarna mer pengar men, ännu viktigare för oss läsare, en ökad artistisk frihet. Hade inte Gaiman lyckats kämpa sig till den status han har så hade DC Comics helt sonika fortsatt ge ut Sandman, men med någon mindre begåvad författare vid rodret. Samma fenomen styr hela marknaden, ju högre status desto bättre produkter. Det är därför det aldrig är något positivt att rollspel, fantasylitteratur, serier o.s.v är kulturella pariahs, hur tillfredsställande det än är att vara/göra något som står i ett motsattsförhållande till resten av samhället. Historierevisionism pågår alltid inom kulturen och har alltid gjort det. Nu, tack vare bland annat Neil Gaiman har våra speciella subkulturer oväntat fått gratiskjuts framåt, uppåt. Vi börjar se ljusen från finrummet och höra klirret från champagneglasen. Oj, där står Picasso och skålar med Umberto Eco, och där sitter John Lennon och sover. Om vi knackar tillräckligt bestämt på dörren så kommer kanske Neil och öppnar åt oss.

"Goda Omen" och "Stjärnstoft" utkommer hösten 2000 på B. Wahlströms Bokförlag.