"I don´t hold with the idea of the vampire as an agonized, romantic hero. These creatures regard humans as cattle for Christ´s sake. Chop off their heads and fill them with garlic!"

–Terry Pratchett

Vlad Dracula Tepes hette en furste som på 1400-talet styrde i Valakiet, en otillgänglig del av Rumänien. Ihågkommen av eftervärlden för sina obehagliga men synnerligen effektiva idéer om krigföring blev han 400 år senare inspirationen till 18- och 1900-talets mest uthålliga kulturella ikon: Greve Dracula.
XXFörfattaren var Bram Stoker, en alkoholiserad och enligt uppgift svårt syfilitisk irländare med ockulta intressen. Således: en stereotyp skapar en annan stereotyp. Men även om Dracula har kommit att dominera bilden av vad en vampyr är så var själva vampyrmyten betydligt äldre. Själva idén om vampyrer/blodsugare som mytologiska varelser kommer från två olika håll: den grekiska mytologins Lamia – kvinnliga, ormliknande varelser – samt den rumänska folktrons vampyrer som till sin uppenbarelse mer är att jämföra med zombies, själ- och hjärnlösa trashankar som bor på kyrkogårdar. Vad Stoker gjorde var att kombinera Lamians sensualism och stil med den traditionella vampyren.
XXStoker var inte den första att skapa en modern och stilig vampyr. Sex och vampyrer (arvet från Lamian) hade kombinerats redan av John Polidori i dennes The Vampire från 1819, och än mer känd blev Sheridan Le Fanus Carmilla som filmatiserats ett flertal gånger. Polidoris vampyr var en karikatyr på Lord Byron, och säkert fanns Byron med även i Stokers bakhuvud när han skapade Greve Dracula.
XXLord Byron, i egenskap av den genialiske men också diaboliske aristokraten, är själva sinnebilden för den moderna vampyren.Vacker men farlig, orörd av tidens härjningar och fullkomligt hänsynslös. Vampyrens popularitet under den viktorianska perioden brukar tillskrivas den förtäckta sexualitet som blodsugandet (vanligtvis av unga kvinnor) innebar, men då vampyren i dag är populärare än någonsin måste man fråga sig om det inte är betydligt enklare än så: snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor. Och såväl författarna och läsarna av de flesta moderna vampyrböcker är kvinnor.
XXMen hur erotiskt eggande dessa vampyrer än framställdes krävde samhällsmoralen ändå att de i slutet av böckerna/filmerna mötte sitt oundvikliga och högst välförtjänta slut. Hur tråkig Jonathan Harker än är så är det ändå han som är Hjälten och Dracula som är Skurken. Att sedan Dracula alltid kunde komma tillbaka från de döda för nästa uppföljare hade inte med saken att göra. Vampyren måste dö då hans blotta existens var ett hån mot samhällsmoralen, Gud och kyrkan – en människa som så att säga blivit en demon utan att ens passera helvetet. Ända fram till 70-talet då vampyren helt plötsligt blev en hjälte. Det mest kända exemplet på denna vampyrrevisionism är förstås Anne Rice debutbok Interview with the Vampire från 1976. Med eroticismen och den Byronska karisman bibehållen men nu utan de krav på återhållsamhet som präglat tidigare generationer förvandlades vampyren till en popikon; något att eftersträva, ett alternativ till den traditionella mansrollen.
XXOch så har det mestadels fortsatt sedan dess, genom skickliga författare som Chelsea Quinn Yarbro, Poppy Z. Brite, Suzy McKee Charmas och Tanya Huff. Några enstaka författare har envisats med att framställa vampyrerna som monster, som t. ex. splatter-författaren Brian Lumley (notera uppdelningen manligt/kvinnligt), men dessa har varit marginella företeelser. I den litterära världen vill säga, inom filmen är vampyren med några få undantag samma gamla blodsugarmonster som vanligt.
XXMen med ett vikande intresse för heroiska vampyrer och med storsäljande satirer på fenomenet som Terry Pratchetts Carpe Jugulum kanske vi nu ser en motreaktion på det Byronska idealet. Snart är förhoppningsvis vigvatten, kors och träpålar inte ett tecken på konservatism och kanske till och med hets mot folkgrupp, utan självbevarelsedrift. Samt möjligtvis en något ovanlig verklighetsuppfattning.