Författarens anmärkning: När jag nyligen satt och rensade min hårddisk på gamla essäer och krönikor hittade jag den här, först införd som artikel i ETC lagom till kristihimmelsfärd 1997. Det var ett beställningsjobb där jag var ombedd att förklara för nybörjare på ett lättsamt, humoristiskt sätt vad fantasy är för något (efter tre veckors skrivkramp och ångest gick jag ut på krogen för att dränka mina sorger, morgonen därefter var artikeln färdig utan att jag hade några direkta minnen av processen däremellan. Ett av mitt livs både mest intressanta men också potentiellt farliga observationer). Om jag lyckades eller inte går väl att diskutera. Nå, mycket har hänt sedan dess, men i det stora hela är den lika aktuell nu som då och eftersom det var första gången jag försökte skriva något "roligt" på beställning kan den vara lite kul att jämföra med det modernare materialet

En av de vanligaste reaktionerna jag får när jag berättar för folk att jag arbetar med fantasylitteratur är:
xx"Jaså, jaha, vad kul. Eh ... Och vad är det för något?"
Då brukar jag titta på dem en stund, tillräckligt länge för att de ska börja tycka att deras egen okunskap möjligen är lite pinsam, sedan nämner jag namnet "Tolkien" och då skattar de igenkännande.
xx"Jaså Tolkien, varför sa du inte det på en gång, honom har jag ju till och med läst!"
xxFör tycka vad man vill om John Ronald Ruel Tolkien, för gemene man är han faktiskt större än sin egen genre.

Javisst är Tolkien fantasy, precis som hans föregångare – till exempel Robert E Howard med sina Conan-böcker - sina samtida – till exempel C. S. Lewis med sina Narnia-böcker – och sina nutida efterträdare såsom David Eddings och Robert Jordan. Men ännu viktigare än genretillhörigheten är att Tolkiens böcker faktiskt är stor litteratur. Poängen med resonemanget är att då fantasygenren fortfarande är såpass okänd i Sverige är Tolkien det enda självklara namnet att referera till. Risken är nämligen stor att om man nämner Narnia-böckerna i stället tittar de som nu känner till dessa på en och säger lite föraktfullt;
xx"Jaså, sagor."

Fantasy är INTE sagor. Bröderna Grimm nedtecknade INTE gamla traditionella fantasynoveller. Detta är viktig distinktion att göra. I stället är fantasy en av de tre genrer som utgör den icke-realistiska delen av vår västerländska litteratur, de andra två är Science Fiction och Skräck. Före realismens genombrott på 1800-talet var den icke-realistiska litteraturen dominerande, sedan blev det tvärtom men nu, några hundra år senare är den icke-realistiska litteraturen på stark frammarsch igen.
xxInget konstigt med det, litterära strömningar har alltid kommit och gått, precis som inom musiken och konsten. Men Sverige har varit långsamt med att till sig fantasy. SF och skräck har gått bra men inte fantasy.
xxFörutom Tolkien då.

Men på 80-talet började det hända saker. Först ut var Terry Brooks och Stephen Donaldson, som med sin första Thomas Covenant-trilogi blev hyfsat stor i början och på mitten av 80-talet. Ungefär samtidigt kom Susan Cooper, och sedan kom Terry Pratchett och David Eddings i slutet på 80-talet och under början på 90-talet.
xxHelt plötsligt såldes det fantasyböcker som aldrig förr. Förlagen satsade stort på fantasy och köpte in, översatte och gav ut i en hittills oöverträffad mängd.
xxDärför kan det vara dags för en liten genomgång av genren för dig som hittills bara varit vagt medveten om att det finns en genre som heter fantasy, men som märkt att det börjat dyka upp mängder av böcker med färgglada omslag och konstiga titlar.

Fantasy – barnlitteratur?

Fram tills för tio-femton år sedan var majoriteten av den fantasy som skrevs speciellt riktad åt barn och tonåringar, så är det inte längre, av flera anledningar. Publiken har mognat, blivit äldre, mer krävande allteftersom fantasyns popularitet har ökat. Genren i sig – alltså formeln för hur fantasy bör skrivas – har som en följd av det blivit mycket bredare, mer eklektisk och betydligt mer "litterär", i brist på ett bättre ord. Med det menas inte att de tidigare författarna inte var stor litteratur, utan att de yngre förmågorna är lite mer experimentvilliga, och att publiken har blivit mogen för det.
xxOm man tittar på utgivningssituationen ser det faktiskt ut som att just den här sortens "barnvänliga" författare har fram tills nu varit överrepresenterade på den svenska marknaden. Storsatsningen på "vuxen" fantasy som många förlag gjorde under 90-talet ändrade dock på detta.

Många litteraturvetare och fantasyförfattare har försökt dela in fantasygenren i olika underavdelningar; komisk fantasy, mytopoetisk fantasy osv. Detta ska vi inte ägna oss åt här, istället ska vi enbart koncentrera oss på den vanligaste och mest etablerade formen, den som kallas "High fantasy" eller "Heroic fantasy". Så kallas alltså den sorts fantasy som skrivs i Tolkiens stil och anda. Många har anklagat den här formen av fantasy för att vara förutsägbar, lida brist på originalitet och för att vara låst vid ett par ständigt återkommande, centrala teman. Det finns tyvärren del fog för den kritiken. Men det som dessa kritiker har missat är att det delvis är på grund av just denna statiskhet som fantasyn fungerar så bra.
xxDe bästa författarna är de som lyckas blåsa nytt liv i gamla teman och som skapar något nytt, inte med handling utan med detaljer. Det som karaktäriserar en bra fantasyroman i "High Fantasy"-genren är personteckningar, språkbehandlingen och – törs jag säga det – berättelsens egen, inre magi.
xxDet absolut viktigaste man måste komma ihåg för att kunna uppskatta fantasy är att all sedvanlig logik är satt ur spel, att den värld där handlingen utspelar sig inte styrs av samma lagar som i den "realistiska" litteraturen.
xxFantasy är med andra ord precis som det vardagliga livet.

Fantasyns grundpelare:

Hjälten

"God created man but Smith & Wesson made man equal"

Oavsett om du skriver fantasy, skräck eller svenska generationsromaner använder du dig vanligen av en protagonist – en hjälte – som handlingen kretsar kring. I vissa sorters litteratur är han dock mer av en hjälte än andra och ingenstans mer så än i "High fantasy" (därav genrens andra smeknamn "Heroic fantasy"). Vem kan döda en drake förutom en hjälte? Rädda en prinsessa? Spränga dödsstjärnan ... Hjälten är antingen; 1) föräldralös kökspojke/lärling i vilket yrke som helst som är hårt och slitigt, och i själva verket en stor magiker/krigare men vet inte om det än och dessutom den rättmätige arvtagaren till kungariket, eller; 2) allt det där fast i kvinnlig skepnad (fåraherde fast vill egentligen bli soldat/magikerlärling/vad som helst men vill INTE bli bortgift med Gris-Erik, då rymmer hon hellre och blir soldat), eller; 3) Hob.
xxKritiska röster skulle här kunna anföra att det är väldigt få böcker, ens i fantasygenren, där hober är huvudpersoner, men om man ser till hur många fantasyböcker som någonsin har sålts och vilka som de facto var huvudpersoner i dessa vill jag påstå att hoberna nästan är i majoritet.
xxEn grundregel för fantasyhjältar är att de nästan alltid är små och hunsade. Alltid yngst, svagast, kortast, föräldralös ... ast? Ynkliga små stackare kort sagt. Sedan blir de mäktiga magiker och/eller krigare utan like och dräper drakar, räddar jungfrur och slänger ringar i vulkaner.
xxVad gjorde du av dina kompensationsbehov? Skaffade en mobiltelefon?

Hans Kvinnliga Följeslagare

Detta är inte samma sak som en hjältinna, en hjältinna faller under rubriken "hjälte" och är för det mesta en man i förklädnad. Hjältinnor är tvärtom oftast blodtörstigare och hänsynslösare än sina manliga motsvarigheter. Hjältens Kvinnliga Följeslagare däremot är ett våp. Visst, hon visar sig efter ett tag vara fullt kapabel att leda hans armé när han är ute och dräper drakar, men hon gör det med hjälp av sina långa ögonfransar, inte med ett svärd.
xxDen Kvinnliga Följeslagaren har främst en enda funktion; att få hjälten att rodna. Manliga fantasyhjältar rodnar mer än oskulder i harlekin-romaner. Han kan vara en bestialisk, psykotisk drakdräpare, uppvuxen bland soldater, kockar och annat patrask – när den Kvinnliga Följeslagaren säger något som skulle kunna tolkas som osedligt (av en mycket ortodox biskop med livlig fantasi på 1800-talet) då rodnar hjälten.
xxTill slut gifter de sig. Deras barn utgör nämligen grundstommen för nästa trilogi.

Elakingen

Tidigare var antagonisten oftast en väldigt ansiktslös figur. Ingen genre har varit så dålig på att ta tillvara på Elakingens litterära möjligheter, detta har dock blivit betydligt bättre med åren. Där han tidigare varit ett vagt, dunkelt hot som dött automatiskt när ringen kastats i vulkanen, har Elakingen blivit mer personlig, mer realistisk och därmed intressant. Han har åtminstone fått några egna repliker; "AAARRRGHHH!!!" (fick just ett svärd i sig) eller; "MOTHER!" (dito). Nåja, nästan repliker i alla fall.
xxElakingen talar hur som helst enbart i versaler och är från början någon sorts halv- eller helgud, numera på dekis. Oftast finns det bara en person som kan dräpa honom (hjälten) och bara ett sätt det kan ske på (ring i vulkan, heligt svärd eller kanske en speciell magisk skruv som Hjälten hittade i första boken och som han nu, 800 sidor senare, hittar i fickan precis i sista sekunden).
xxHjälten är alltid David, Elakingen alltid Goliat. Vanligtvis går Hjälten omkring och är paniskt rädd för Elakingen och har dödsångest inför deras oundvikliga konfrontation, men vad han inte vet är att Elakingen är minst lika rädd för honom. Vilket ju ter sig fullkomligt rimligt; om du var en gud, skulle inte du vara skraj för en tonårig kökslärling då?

Fadersgestalten

Fadersgestalten är en person som Hjälten tyr sig till, då Hjälten, som vi tidigare konstaterat, är föräldralös. Inte sällan visar sig fadersgestalten faktiskt vara Hjältens riktiga far/farfar/farbror, men detta sker i slutet på sista boken, på Fadersgestaltens dödsbädd. På så sätt får Hjälten reda på sitt okända förflutna, blir en hel och harmonisk människa som finner sin naturliga plats i samhället (kung) och får reda på att Elakingens slemma medhjälpare som Hjälten högg huvudet av i första boken var Hjältens lillebror.
xxFamilj, i fantasyn, är överhuvudtaget något att undvika. Är de inte redan döda när boken börjar så kommer förmodligen Hjälten att göra det själv. Om än högst motvilligt.
xxFadersgestalten är tämligen gammal, klär sig i paltor, har ett långt vitt skägg, dricker för mycket, flirtar med väldigt unga damer och är egentligen en mäktig magiker. Alternativt är han en distingerad äldre krigare – sträng men rättvis, slätrakad, lever hälsosamt och sörjer fortfarande sin frus död – men då dör han mycket tidigare i handlingen.

Resan

Nästan all form av handling i en fantasyroman sker i form av en Resa – ett "Quest". Som Galahad sökte efter den heliga Graal, som pilgrimerna på Mayflower sökte ett nytt land, som vintertrötta svenskar på väg till Kanarieöarna söker sprit och sex ... ja, ni förstår kanske vilken betydelse Resan har för handlingen.
xxHjälten börjar alltid på punkt A. Det hemliga vapnet som kan döda Elakingen finns på punkt B. Elakingen finns på punkt C. Här är kartan, varsågod, börja. Däremellan finns banditer, lönnmördare, värdshus som alltid serverar samma mat, kvinnor, fler värdshus, fler banditer och så fortsätter det ett par böcker tills författaren tröttnar och låter Hjälten slå ihjäl Elakingen så att författaren kan ägna sig åt att skriva "seriösa" böcker i stället.
xxSjälva resan kompliceras alltid av att det pågår ett flertal olika krig just på de platser som Hjälten måste passera. Tänk dig att springa en orienteringstävling i Normandie på D-Dagen, då vet du hur en Hjälte känner sig för jämnan.

Namnen

Det är en svår konst att hitta på namn på folk, länder, djur, osv som ska ha rätt "fantasykänsla" utan att de också låter ganska löjliga och detta är också något de flesta fantasyförfattare totalt misslyckas med. fantasyläsare är dock väldigt toleranta på den punkten. Det måste de vara.

Uppföljarna

Var det några trådar som lämnades lösa? Oroa dig inte, det kommer garanterat en uppföljare. Varför skriva en trilogi när man kan skriva två?

Dit och tillbaks igen

Fantasy är – som namnet antyder – fantastisk litteratur. Fantastisk i den bemärkelse att den inte är realistisk, och i den bemärkelse att det är en form av litteratur som kan ge läsaren en upplevelse som inte liknar någonting annat. Det finns lika många former av fantasy som det finns former av kriminalromaner, men där en kriminalroman vanligtvis följer ett välbekant mönster – oavsett om den utspelar sig i Stockholm eller medeltida England – kan fantasy i stort sett vara vad som helst. Ingen har hittills lyckats finna en helt tillfredsställande definition på fantasy. Det är det som gör fantasyn så... fantastisk.
xxAtt kåsera humoristiskt om fantasy låter sig lätt göras, läsarna kan vanligtvis ta det med en klackspark eller till och med hålla med, författarna likaså. Flera av vår tids främsta fantasyförfattare har skrivit elaka, satiriska skildringar av fantasy. Norman Spinrad är en som gjort det, Diana Wynne-Jones är en annan. Men samtidigt har de – åtminstone periodvis – valt att själva skriva fantasy.
xxFantasyrörelsen är idag stor och ytterst levande. Hand i hand med rollspel, "live"-rollspel, mysticism och modern teknologi har den tågat in i våra vardagsrum och vägrar flytta på sig. Och där de flesta andra former av litteratur har krympt i upplaga, i popularitet och betydelse har fantasy växt oavbrutet det senaste decenniet – och trenden ser inte ut att brytas.
xxOch varför skulle den det? Vi behöver magi i vår tillvaro, nu mer än någonsin.