presenterar
– En litteratur för alla åldrar
Ett släkte av folk som har väldiga problem med fantasy är bibliotekarier. Man kan ofta hitta exakt samma samma böcker – Tolkien, Jordan, Eddings – på barn- och ungdomsavdelningen som på vuxenavdelningen. Ibland kan man också hitta böcker som definitivt har hamnat fel – t. ex. Patricia McKilip på barn- och ungdomsavdelningen. Detta beror inte enbart, kanske inte ens huvudsakligen, på okunskap utan snarare på samhällsattityder och genrens inneboende motstånd mot den typen av uppdelningar. Så skönt då för bibliotekarierna att den finns en typ av fantasy som lättare än de andra varianterna kan placeras på barn- och ungdomsavdelningen och därmed glömmas bort av "seriösa", vuxna läsare.
xxJag pratar om allåldersfantasy. För de som inte är bekanta med uttrycket är detta termen för sådan fantasy som riktar sig till en bredare åldersgrupp (från 8–9 årsåldern till döden) än vad som är brukligt. Eftersom fantasyläsare ofta finner sin genre tidigare än många andra kan det egentligen tyckas meningslöst att skriva allåldersfantasy. För att uttrycka det lite klarare; för en åttaåring som redan plöjt Tolkien och Jordans samlade framstår det nog som lite nedlåtande att han/hon helt plötsligt ska läsa "barnböcker" i fantasytappning, men det är lite mer invecklat än så.
xxDen stora skillnaden mellan allåldersfantasy och fantasy som riktar sig till vuxna är inte våld eller sex eller vad det nu är som brukar skilja barn- och ungdomslitteratur från vuxenlitteratur utan något mycket mer svårdefinierat.
xxI klassisk ungdomslitteratur är det ju vanligtvis ett motsatsförhållande mellan huvudpersonen - som är barn eller tonåring – och vuxenvärlden som skapar dynamiken och grundförutsättningen i berättelsen. Men i nästan all fantasy oavsett målgrupp finns detsamma motsatsförhållande och samma dynamik. För att använda Tolkien som exempel så kan ett barn läsa Sagan om ringen – som absolut inte är en barnbok – och omedelbart identifiera sig med hoberna; de är fysiskt små och svaga, men de är ändå viktiga! De är mot människor som barn är mot vuxna men till syvende og sist är det ändå hoberna som besegrar Sauron och räddar världen. Samtidigt är de ändå inte barn vilket innebär att vuxna kan läsa Sagan om ringen med samma behållning. Identifikation och projektion är grundstenen i skönlitteratur: att identifiera sig med berättelsens fokus och projicera sina egna känslor på denne.
xxMen om fantasy då ändå erbjuder samma läsmöjligheter till alla, om all fantasy ändå är allåldersfantasy varför då skapa en genre som specifikt heter så? Tja, delvis är det ju inte riktigt så enkelt längre. Om vi pratar om det vidare begreppet fantasy kan det ju även innebära Salman Rushdie, Patrik Süsskind o.s.v., författare som knappast en åttaåring skulle uppskatta. Men om vi begränsar oss till det vanligaste och populäraste – Heroisk fantasy – så framstår skillnaderna tydligare. Projektionen är ofta borttagen, det är sällan ställföreträdande barn – hober eller motsvarande – som spelar huvudrollerna utan verkliga sådana. Det som kännetecknar Rowling, Pullman, Wynne-Jones och de andra i genren är att protagonisterna i deras böcker är just barn, alltid förslagnare och smartare än de vuxna men ändå barn. Liksom i all annan fantasy kan omgivningen, spelplanen skifta oerhört men persongalleriet är oftast av samma karaktär.
xxKänslor är generellt viktigare i allåldersfantasy än vuxenfantasy, kanske för att det sexuella spelet inte finns med i samma utsträckning. Om en protagonist i vuxenfantasy inte gillar en annan så slår han – lite tillspetsat men ändå ganska nära sanningen – ihjäl honom, ett barn har inte samma möjligheter och därför blir känslorna också av större betydelse. Sorg är ett annat vanligt tema, ofta sörjer barnen bortgången av en förälder eller ett syskon vilket bidrar till känslan av att handlingen står utanför protagonistens möjlighet att påverka. Barnet agerar inte, det reagerar. Barnets första egna, självständiga beslut brukar vanligen vara bokens klimax.
xxBrist på utrymme begränsar mig från att fortsätta även om det finns oerhört mycket mer att säga om allåldersfantasy. Nästa gång ska jag berätta lite mer om några av de författare som verkat i genren och som är värda att titta lite extra på.
xxJag pratar om allåldersfantasy. För de som inte är bekanta med uttrycket är detta termen för sådan fantasy som riktar sig till en bredare åldersgrupp (från 8–9 årsåldern till döden) än vad som är brukligt. Eftersom fantasyläsare ofta finner sin genre tidigare än många andra kan det egentligen tyckas meningslöst att skriva allåldersfantasy. För att uttrycka det lite klarare; för en åttaåring som redan plöjt Tolkien och Jordans samlade framstår det nog som lite nedlåtande att han/hon helt plötsligt ska läsa "barnböcker" i fantasytappning, men det är lite mer invecklat än så.
xxDen stora skillnaden mellan allåldersfantasy och fantasy som riktar sig till vuxna är inte våld eller sex eller vad det nu är som brukar skilja barn- och ungdomslitteratur från vuxenlitteratur utan något mycket mer svårdefinierat.
xxI klassisk ungdomslitteratur är det ju vanligtvis ett motsatsförhållande mellan huvudpersonen - som är barn eller tonåring – och vuxenvärlden som skapar dynamiken och grundförutsättningen i berättelsen. Men i nästan all fantasy oavsett målgrupp finns detsamma motsatsförhållande och samma dynamik. För att använda Tolkien som exempel så kan ett barn läsa Sagan om ringen – som absolut inte är en barnbok – och omedelbart identifiera sig med hoberna; de är fysiskt små och svaga, men de är ändå viktiga! De är mot människor som barn är mot vuxna men till syvende og sist är det ändå hoberna som besegrar Sauron och räddar världen. Samtidigt är de ändå inte barn vilket innebär att vuxna kan läsa Sagan om ringen med samma behållning. Identifikation och projektion är grundstenen i skönlitteratur: att identifiera sig med berättelsens fokus och projicera sina egna känslor på denne.
xxMen om fantasy då ändå erbjuder samma läsmöjligheter till alla, om all fantasy ändå är allåldersfantasy varför då skapa en genre som specifikt heter så? Tja, delvis är det ju inte riktigt så enkelt längre. Om vi pratar om det vidare begreppet fantasy kan det ju även innebära Salman Rushdie, Patrik Süsskind o.s.v., författare som knappast en åttaåring skulle uppskatta. Men om vi begränsar oss till det vanligaste och populäraste – Heroisk fantasy – så framstår skillnaderna tydligare. Projektionen är ofta borttagen, det är sällan ställföreträdande barn – hober eller motsvarande – som spelar huvudrollerna utan verkliga sådana. Det som kännetecknar Rowling, Pullman, Wynne-Jones och de andra i genren är att protagonisterna i deras böcker är just barn, alltid förslagnare och smartare än de vuxna men ändå barn. Liksom i all annan fantasy kan omgivningen, spelplanen skifta oerhört men persongalleriet är oftast av samma karaktär.
xxKänslor är generellt viktigare i allåldersfantasy än vuxenfantasy, kanske för att det sexuella spelet inte finns med i samma utsträckning. Om en protagonist i vuxenfantasy inte gillar en annan så slår han – lite tillspetsat men ändå ganska nära sanningen – ihjäl honom, ett barn har inte samma möjligheter och därför blir känslorna också av större betydelse. Sorg är ett annat vanligt tema, ofta sörjer barnen bortgången av en förälder eller ett syskon vilket bidrar till känslan av att handlingen står utanför protagonistens möjlighet att påverka. Barnet agerar inte, det reagerar. Barnets första egna, självständiga beslut brukar vanligen vara bokens klimax.
xxBrist på utrymme begränsar mig från att fortsätta även om det finns oerhört mycket mer att säga om allåldersfantasy. Nästa gång ska jag berätta lite mer om några av de författare som verkat i genren och som är värda att titta lite extra på.
