| ? |
Var hälsad du vise...
Här är några funderingar jag skulle vilja lufta och få lite respons på... Jag har i många år nu läst fantasy, av alla möjliga författare. Enligt min åsikt är de två största författarna inom genren utan tvekan Stephen R. Donaldson och Terry Pratchett. Donaldson för hans djupa existensiella frågeställningar om diaspora, identitet, m.m. i "The chronicles of Thomas Covenant" (lägg märke till att det bara gäller första serien inte andra, den tredjes första bok har jag inte läst än) och Terry Pratchett för hans fenomenala språkformuleringar, filosoferande och parodiseringarna av vår värld. Du skrev som svar på en ställd fråga (jag tror det var om de fem största författarna inom genren) att Donaldson är en av de författare som är så förutsägbara att de inte platsade på listan, men jag anser att trots att handlingen är viktig för intresset av boken, så överträffar innehållet i böckera i detta fall historien med sjumilasteg. Dessa tre böcker tar upp frågor som många andra mer banala fantasyberättelser aldrig skulle drömma om. Skall inte detta beaktas? Vidare skulle jag vara mycket intresserad om din uppfattning om Pratchetts speciella skrivarkonst. Han kan ju inte sägas vara lik någon annan (men dock jämföras med Douglas Adans "Liftarens guide till galaxen" i någon mån). Vore tacksam för ett snabbt svar. M.v.h./Sephrenia M |
| ! | Var hälsad själv, Sephrenia! Förvisso har Donaldson ett visst djup i sina funderingar, men fokus för hans existentiella funderingar är främst lidande och utanförskap, och jag finner inte att han för detta till diskussion, snarare gör han de till ganska statiska personlighetsdrag. Detta dock sagt om böcker som han trots allt skrev för närmare trettio år sedan. Jag ska just till att ge mig i kast med hans något nyare böcker (men inte Gap-serien, som jag fann outsägligt tråkig). Pratchett är, som du säger, riktigt skicklig, rent språkligt och är en av de författare vars böcker jag ofta återvänder till, om så bara för att ha något att läsa över lunch. Många av hans äldre verk är så vällästa (av mig) att jag utan problem kan öppna dem var som helst och börja läsa en kortare eller längre stund. Jag ser dock med spänd förväntan fram emot den dag han vågar lämna den ändå ganska trygga Skivvärlden och ge sig ut i vår värld. Douglas Adams gjorde det i Last Chance to See och det resulterade i hans i mitt tycke överlägset bästa bok. Pratchett gjorde det bl a Goda Omen, och resultatet (med Neil Gaimans hjälp) blev fenomenalt. Hälsningar, |